Karin Fenger-Krog hamnade i en psykos tre gånger, då försökte hon även ta sitt liv. Hon trodde att alla levde med ångest men att hon bara var sämre på att hantera det. Liksom för många andra var det tufft att få rätt vård. Vändningen kom successivt. För varje dag Karin insåg sitt eget värde blev det lättare att ta sig ur mörkret. Hon har lärt sig uppskatta värmen från solen och skratt med vänner igen - och vågar för första gången på länge ha framtidsplaner.
Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?
– Sommaren 2015 insjuknade jag för första gången i en akut psykos, som man trodde berodde på extrem stress då jag jobbade mycket och sov för lite. Jag försökte då ta mitt liv för första gången. Innan dess hade jag varit helt frisk, men levt med ångest så länge jag kan minnas. Jag trodde att alla levde med ångest men att jag bara var sämre på att hantera det. Våren 2018 blev jag ”friskförklarad”, men kort därefter hamnade jag i en hypomani och fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Andra psykosen fick jag hösten samma år och försökte även då ta mitt liv. I våras fick jag min tredje psykos. Nu är diagnosen bipolär sjukdom typ 2 fastställd och jag mår stabilt med medicin.
Vad var vändningen för dig?
– Det har varit väldigt tufft att få rätt vård, liksom för så många andra. Jag och min familj har fått kämpa och blivit förbannade för att få den hjälp som jag behövt. Vändningen kom successivt för mig. För varje dag som det kändes lite lättare så började jag inse mitt eget värde. Jag identifierade mig med min diagnos i ett år innan jag insåg att min personlighet, styrka, karisma och allt annat som var bra med mig var JAG och inte diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Även träning har hjälpt mig väldigt mycket. De dagar då det kändes som jobbigast tog jag ändå en promenad och i bästa fall en löptur.
Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
– Jag ser nu ljust på framtiden och har planer, vilket jag inte vågat ha på flera år. Jag har varit på botten tre gånger och tagit mig upp från det mörkaste mörkret, som jag aldrig trodde skulle ta slut. Jag vet att det känns som att det inte finns någon väg ut, att man är värdelös eller inte värd ett bra liv – men jag vet att det inte stämmer! Ångesten kommer att försvinna. Succesivt. Våga kämpa för dig själv och de andra du har omkring dig – för det finns ett slut. Och det är inte självmord. Det är något så otroligt mycket bättre. Ett liv där man känner värme från solens strålar och skrattar med sina närmsta. Ett liv som är vackert och fint att vakna upp till. Klamra dig fast vid minsta lilla ting som är bra – vad som helst. Så länge det är något som får dig att må minsta lilla bättre. När man är på botten handlar det om att ta en minut i taget och sätta sig själv först. Jag vet att det inte är så lätt som det låter, men efteråt kommer du kunna se allt som en lärdom – något att växa av och vara stolt över att du tagit dig igenom.