För snart 15 år sedan hade jag gett upp. Jag orkade inte längre kämpa mot mörkret. Jag hade inget hopp om att det någonsin skulle göra mindre ont. Jag klarade inte av att se hur fruktansvärt dåligt min familj mådde. Jag ville bara att allt skulle ta slut. #jagvillgehopp
Under de här åren skadade jag mig själv på så många (och idag, för mig, helt ofattbara) sätt. Men att jag skar mig, eller när inga vassa föremål fanns att tillgå, bet mig själv, slog mig, svalt mig… hade dittills bara haft som syfte att förflytta smärtan. Där hade aldrig tidigare funnits en faktisk plan eller en faktisk vilja att avsluta mitt liv. Tills då för snart 15 år sedan.
Jag bodde för tillfället på ett behandlingshem, där det enda man fokuserade på var de problem som syntes utåt. Jag var lika förjävlig och trasig på insidan, men utåt sett verkade jag förmodligen lite klarare. Jag blev kallad för en ”mönsterpatient”. En sådan som gjorde allt jag blev tillsagd och det som förväntades av mig. Jag ville undvika konflikter till varje pris. Jag stod aldrig riktigt upp för det jag trodde på, önskade eller ansåg var rätt. Och det skadade mig mer än något annat.
Eftersom jag inte ”ställde till” med något hade jag inte lika mycket påpassning som många av de andra där. Ingen kollade om jag verkligen hade tagit min medicin. Ingen kollade igenom mitt rum efter sådant jag kunde skada mig med.
Under ett par veckor hade jag gömt tabletter på rummet. Genom att abrupt sluta med de mediciner jag just då tog mådde jag fysiskt mer risigt än vanligt under de veckorna. Något som förklarades med att jag hade stark ångest eller kanske hade en infektion i kroppen.
När jag trodde att jag hade en tillräcklig mängd tabletter för att faktiskt dö kände jag ett slags lugn. Ingen rädsla. Bara beslutsamhet. Jag var 14 år.
Den kvällen gjorde jag allt precis som vanligt. Åt mitt kvällsmål med de övriga, satt i uppehållsrummet den tid vi var tvungna, gick sedan till sjuksköterskan för att få kvällens dosering, spottade ut tabletterna på mitt rum, öppnade min lilla gömma och plockade ut övriga tabletter som jag sedan svalde. Borstade tänderna, vad det nu skulle vara bra för, och gick och lade mig i min säng med tron om att aldrig vakna upp.
Efter några timmar vaknade jag med hjärtklappning, illamående och en så stark ångest som jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag försökte sätta mig upp i sängen men kunde inte styra min kropp. Jag försökte gång på gång resa mig men inget hände. Jag försökte skrika men kunde inte forma några ljud. Jag var livrädd.
Jag minns inte allt från den natten. Bara att jag varje gång jag försökte röra mig antingen inte fick kroppen att lyda eller om jag väl klarade av att resa lite på mig, kanske använda armarna på något vis, så rusade hjärtat och det kändes som att jag sprungit för livet och att allt snart skulle vara över. Därför låg jag så stilla som möjligt med en stark rädsla och djup ånger över vad jag hade gjort.
Under de timmarna när jag låg där med, emellanåt, ganska klara tankar var det en enda sak jag var säker på, att jag inte alls ville dö. Döden skrämde mig något ofantligt. Det fanns ju så oerhört mycket som var värt att leva för. Min familj. Det som funnits innan allt mörker. Hoppet om att en dag finna en utväg.
År 2004 bestämde jag mig för att ta mitt liv. År 2004 bestämde jag mig också för att göra allt för att leva. För mig kom vändningen först när botten verkligen hade nåtts. Jag hade turen att vakna.
Varför berättar jag det här. Vad är det för mening med att skriva detta och blotta något som är så långt ifrån min verklighet idag?
För att många inte har samma tur som jag. Inte alla vaknar.
För att det varje år släcks cirka 1500 liv till följd av självmord, det är ungefär fyra liv varje dag. För att vi kanske kan hindra några av dessa genom att våga fråga. Jag hoppas att min historia kan göra att någon tar sig tid att se sig om på sin närmaste omgivning och i tid ta tag i den/dom som inte klarar av att be om hjälp, våga fråga och prata om det som är mörkt och obehagligt. Eller att min historia kan ge någon som själv befinner sig i det allra djupaste, en glimt av hopp och tro på att en annan verklighet är möjlig. Tack för att jag fick vakna.
Denna text är skriven av Clara Dymén som i dag är volontär hos Suicide Zero och fortfarande tacksam över att hon vaknade den där natten för 15 år sedan.