Många är de som har en närstående som har tagit sitt liv. Många är också de som upplevt tystnaden efter ett självmord. Anna Arvidssons mamma tog sitt liv när Anna var sju år. Känslan av skuld har präglat hela hennes liv men Mattias Sunneborns berättelse om hur hans pappa tog sitt liv har gjort att hon bryter tystnaden.
Anna Arvidssons mamma tog sitt liv när Anna var sju år gammal. Traumat ledde till att Anna Arvidsson fick posttraumatisk stresssyndrom (PTSD). Idag är hon 51 år och har levt ett liv präglat av sorg, saknad och skuld. Nyligen blev hon medlem och volontär hos Suicide Zero.
Min mamma försökte ta sitt liv flera gånger. Som litet barn försökte jag rädda henne men det gick inte. All min trygghet försvann och det har satt sina spår. Jag är en ensam och vilsen själ. Sorgen och saknaden går aldrig över men jag har lärt mig att leva med den.
Anna beskriver det som att hon inte fått berätta om vad som hänt. Hon uppfattar det som att andra inte tycker att hon får sörja eftersom det hände för så länge sedan.
Det är jobbigt att köra med en fasad. Det orkar jag inte med. Nu tänker jag berätta och det är i alla fall inte lika mycket tabu kring självmord som det har varit. Men det finns mycket kvar att göra.
Sedan ett och ett halvt år tillbaka har hon en bra psykiater och först nu har hon kunnat sörja, nu när hon fått hjälp att sörja. Anna beskriver sig som en slags överlevare, även i stunder när hon känner att hon inte orkar.
Jag har lovat mig att inte utsätta mina barn för det jag gått igenom.
Suicide Zeros ambassadör Mattias Sunneborn inspirerade henne eftersom han i dag är öppen med att hans pappa tog sitt liv. Det sporrade Anna att gå ut med sin historia.
Kan jag hjälpa någon på vägen så är jag stolt över det. Vi måste bli fler som pratar om självmord och om oss som är kvar, hur vi har det.
Anna Arvidsson är glad att Suicide Zero finns eftersom hon har fått kontakt med andra drabbade via Instagram och Facebook.
Det är bra att vara med i en grupp med människor som förstår mig.
Som volontär vill hon hjälpa andra, bland annat genom att berätta sin historia om sorg och postraumatiskt stress och dela det på Instagram och Facebook. Dessutom vill hon gärna trä och sälja armband. Att prata om självmord ligger henne varmt om hjärtat. Självmorden måste minska, säger hon.
Tänk på alla oss som är kvar. Det måste göras mer för oss anhöriga inte minst eftersom vi är en stor riskgrupp. Jag tänker mycket på alla barn som förlorar sina föräldrar i självmord.
För fyra år sedan fick hon diagnosen posttraumatisk stress, något hon levt med sedan mammans självmord. Att få diagnosen var en lättnad och hon fick samtidigt 100 procent sjukersättning. Ibland hjälper hon till i ett café för människor med psykisk ohälsa. Hon umgås med vänner.
Jag har inte så många men de jag har tar mig för den jag är. Jag är sportintresserad, musikintresserad och har två pojkar som är 18 och 28 år gamla. Dessutom promenerar jag mycket, fotograferar med min mobil och läser många böcker.
Hon säger att högtider gör livet lite tyngre. Annas mamma tog sitt liv den 13 november, under allhelgona-helgen, och julen närmar sig.
Men jag är tacksam över min mammas gravsten och är noga med att mamma har det fint vid sin grav.