”Alla unga har inte samma tur som min son – att bli en av de som klarade sig.”

Så välkomna till oss. Barnen. Det älskvärda. De vi lovar att skydda ifrån allt. Dem som vi gav liv till. Så levande med hela livet framför sig.

Ingen skulle tveka att rädda livet på en 1 åring som var i livsfara. Men när barnet når 18 år och liv fortfarande behöver räddas då är det inte lika självklart.  För vem ska göra det och vem tar kostnaden? När psykisk ohälsa tar överhanden helt, när själen dränks av vildvittror och dementorer. När den inte orkar simma mer utan bara vill sjunka till botten.  När livräddande insatser måste till säger samhällets aktörer:

”Så jobbar inte vi, det har vi inte budget för. Det är inte vårt ansvarsområde, tänk om vi skulle hjälpa alla som mår dåligt, vi är ingen välgörenhetsorganisation.”

Ung med neuropsykiatriska funktionsvariationer Att vara ung med NPF såsom ADHD och Asperger och en skola som inte anpassat undervisningen i tid. Att inte få lyckas i skola och äga en framtid. Att glida in i psykisk ohälsa vid 14 års ålder som sedan accelererar till hemska nivåer. Att inte få ingå i ett socialt sammanhang någonstans. Att inte passa in. Att känna sig förbrukad innan vuxenliv ens tagit vid. Att inte ha förmåga där och då att lyfta blicken framåt och se möjligheterna. Att inte inse att liv vänder och liv väntar.

Om att ta till det som dövar det onda Att spela rysk roulett med döden. Att ta det som dövar det onda utan att orka bry sig om konsekvenserna. Den psykiska olyckan som slår till utan att avsikten var att dö. När det bara var själen som behövde vila en stund ifrån det onda. Inte för evigt. Samhällets aktörer som ser på men är handfallna att agera på det sätt som behövs många gånger. De sätter lite plåster på det onda och säger att de inget mer kan göra.

Så självklart. En blindtarmsoperation

Jag är mamma till det barn som behövde räddas. När han insjuknade i blindtarmen under tonåren stod teamet redo inom sjukvården och alla visste vad de skulle göra. Inte en fråga om vem som skulle göra vad, vem som skulle ta kostnaden. Siktet var bara att avlägsna blindtarmen och rädda liv. Läget kom att bli helt annat när liv fortfarande skulle räddas men sjukdomen var av en annan art. Psykisk ohälsa och djup depression.

Jag gav mig inte utan satte press på bakåtsträvarna och tvingade fram lösningar. Tvingade fram pengar. Livräddande åtgärder. När jag visste vilka vägar som skulle kunna vara fruktbara för att läka och förmå honom att återvända till livet.

Skulden. Han fick gå före så många andra

Socialchefen mailade mig att de hade beviljat åtgärden jag stridit så för MEN att det gjorde att budget överskreds. Han att han gick före så många andra i kön till åtgärder. Det var så spydigt utformat och inte en tendens till att förstå vikten bakom beslutet.

Vi skulle ju tillsammans rädda ett liv. Vilket vi gjorde.

För min son lever idag. Den beviljade insatsen var en stor del till det.

Vi kom att bli fler som #stördöden.  Ingen insats är för liten när det kommer till att rädda liv. Att mota bort vildvittror och dementorer. Göra dagar uthärdliga. Göra timmar värda att leva. Ge livet ljusa stunder. Ge livet en anledning till att ens vakna och gå upp.

Jag kom att få se ett samhälle som skrämmer. Det behövs massvis av preventivt arbete kring barn och unga med NFP så att de inte faller. Börja arbeta med det redan när de är små, bygga grunder att stå på och se till att de håller hela vägen in i vuxenlivet. Något stabilt att bygga vidare på.

Psykvården behöver kunskap om NFP, förstå ADHD och Asperger. Det finns kunskapsluckor som kan vara förödande och ett fyrkantigt tänk som inte är patientsäkert alls.

Instanser behöver samarbeta och kroka arm istället för att peka på varandra.

Vi har massor av jobb att uträtta.

Liv att rädda. Alla unga har inte samma tur som min son – att bli en av de som klarade sig.