Varje självmord är ett för mycket. Efter sex självmord på två år fanns bara en väg att gå för Storuman. Det här är berättelsen om hur den lilla kommunen i norr blev en av landets mest ambitiösa när det gäller suicidprevention.
Vem som helst kan drabbas. Också jag kan ha haft tankar om att det kanske inte är någon idé att fortsätta leva, men från forskningen vet jag att sådana tankar är vanliga. Enligt forskningen betraktas självmord faktiskt som en ”onödig död”. Därför är min vision för länet att vi inte ska behöva ha några suicid, så länge vi får ut kunskap på bred front och bygger ett nätverk runt personer så att de kan tas om hand och få hjälp och behandling. Men det är många aktörer som måste in, säger Per-Daniel Liljegren som numera är samordnare för det suicidpreventiva arbetet i region Västerbotten.
Per-Daniel Liljegrens relation till vetenskapen liknar ett småsyskons beundran inför storebrorsan som har körkort, kan spela bas och är en mästare på handboll. Under ett timslångt samtal drar han statistik direkt ur huvudet och knappar intensivt på en miniräknare. Han refererar till en 1700-talspedagog som om denne vore en gemensam bekant. Ja, Per-Daniel är till och med gift med en forskare.
Den där entusiasmen ser ut att kunna rädda liv i Storuman
Under senare halvan av 2010-talet drabbades den lilla kommunen, belägen mitt i Västerbottens län, av tragedi. Inom loppet av ungefär två år tog sex invånare, flera av dem unga, sina liv.
Kommunen var ju i panikläge. Det var en väldigt stor chock och man undrade vad det var som hände. ”Hur går det här till? Är det någon pandemi? Vad ska vi göra för att stoppa det här?” Sedan fanns det kanske också en form av rädsla för att det skulle uppstå syndabockstänkande. ”Vilka hade de här personerna haft kontakt med? Gjorde de inte vad de skulle?” Det kunde till exempel uppstå misstänksamhet mellan skola och socialtjänst. En bieffekt av det här blev dock att kommunledningen hade som uttalat syfte att få ihop en sektorsövergripande grupp.
Den högste kommunchefen frågade Per-Daniels fru Anette om hon kunde leda arbetet med den sektorsövergripande gruppen. En samlad expertis som skulle gå i bräschen för lyckad suicidprevention. Också Per-Daniel själv, som i egenskap av rektor och skolchef hade mångårig erfarenhet av den kommunala beslutsprocessen, ville hjälpa till.
Min fru var inte specialist på suicid, men hon är forskare. Och som forskare är man ju van vid att gå till någon form av kunskapsunderlag och se: ”Vad vet vi om det här området?” Hon startade arbetet ganska förutsättningslöst och i det sammanhanget diskuterade hon och jag jättemycket.
När arbetet kommit så långt att det fanns en handlingsplan, en aktivitetsplan och samarbetsöverenskommelser mellan region och polis fick Per-Daniel en idé. Pedagog som han är ville han underlätta för representanterna från samhällets olika delar att få konkret grepp om de gemensamma målen. Hur skulle socionomer, poliser, teknisk personal och så vidare förstå hur alla olika roller och kompetenser hörde ihop? Per-Daniel lanserade idén för sin fru.
Vad tror du om B4?
– B4 eller ”Before” är egentligen en minnesregel. Fyra nyckelord på B, vart och ett ger svar på grundfrågorna i Storumans suicidpreventiva arbete. Bemöt. Behandla. Bygg. Begränsa.
Skulle du kunna ge exempel på hur Storumans tillämpning av B4 ser ut i praktiken?
– B4-gruppen har sedan bildandet fortsatt att träffas. Idag leds arbetet av folkhälsosamordnaren Daniel Burman, som är jätteengagerad. I gruppen träffas personer från socialtjänsten, skolan, primärvården, polisen, psykiatrin och folktandvården, så det är en väldigt bred samverkansgrupp. Polisen kan rapportera om att de förekommit droger i ett visst gäng. Då kan skolan i sin tur ta med sig den informationen och agera. Det är en grupp för informationsdelning och erfarenhetsutbyte. Jag skulle vilja säga att det är samverkan på riktigt. Inte bara samverkan, det är konkret samarbete.
Det finns än så länge ingen officiell forskning på vilka resultat Storuman nått med sitt omfattande arbete. Faktum är dock att kommunen tog sig igenom fem år utan ett enda suicidfall. Inte förrän sommaren 2021 drabbades samhället återigen av ”onödig död”.
Berätta om vad som händer under sommaren 2021?
– Det var ytterligare två unga kvinnor, båda närstående till några av de som tidigare tagit sina liv. Den här gången var det däremot helt annorlunda att lyssna på när tjänstepersoner från Storuman uttalade sig i media. ”Det som har hänt är jättetragiskt, men vi har en plan. Vi arbetar faktiskt väldigt systematiskt med de här frågorna.” Planen min fru var med och tog fram revideras årligen. Den är inne på fjärde eller femte revideringen nu så det är inget dokument som bara står på en hylla, och det tillkommer hela tiden nya intresserade personer. På ett möte idag var det med en kille som jobbar med tekniska frågor och då till exempel tittar på hur man kan jobba med vägar och trafik.
– Från att man inte hade något specifikt suicidpreventivt arbete, från de många självmorden och paniken, tanken om att ”det här går inte, vi måste göra någonting”. Till arbetet min fru baserade på forskning och kunskap, på Världshälsoorganisationens internationella råd och på de svenska strategierna. Och i bakgrunden fanns jag med och hittade på det här B4. För att allt skulle bli lättare att ta till sig.
Finns det något grundläggande första steg alla kommuner kan ta i sitt suicidpreventiva arbete?
– Jag tycker att man ska bjuda in en väldigt bred grupp. Det här rör inte bara socialtjänsten. Det handlar inte bara om att vi behöver mer psykiatri, eller mer BUP. Det handlar också om de breda insatserna. Bjud in till ett första, förutsättningslöst samtal om hur kommunen kan arbeta med suicidprevention. Ta hjälp av de resurser som finns. I vårt län kan det vara mig man kontaktar, men det går ju naturligtvis lika bra med en organisation som Suicide Zero. Vem gör vad? Hur sammanfattar man det i någon form av plan?
Vilka delar av samhället blir centrala för att man ska få bästa möjliga effekt av det här arbetet?
– Skola, socialtjänst… även teknisk förvaltning. Samverkan med primärvård och polis. Man kan gärna försöka få med psykiatrin och BUP också. Det kan vara svårt för teknisk förvaltning att förstå varför de ska vara med, men det var en person här i Storuman som beskrev det som ”en riktig ögonöppnare”. Hon hade liksom inte tänkt tanken tidigare, men nu förstod hon hur tekniska frågor spelar roll när det gäller fönster, krokar, rep. Farliga miljöer.
– I vår del av landet är det också vanligare med barn som har tillgång till jaktvapen. Det är något som går in under B nummer fyra i B4. Begränsa. Vad jag gillar med det här konceptet är att det inte talar om specifikt vad som ska göras. I stället får man identifiera vad som behöver begränsas i det område där man är verksam.
Varmt tack för ert engagemang i Storuman! Vill ni se vart i landet Suicide Zeros volontärer är verksamma och var det skickats in uppmaningar till kommuner att anta handlingsplan för att förebygga självmord? Klicka här! 💚