Hoppa till huvudinnehållet
Daniel Nyström
Daniel Nyström

Daniel Nyström om att finna meningen med livet efter självmordsförsöket

26 ‪januari‬ 2022

För elva år sedan åkte Daniel Nyström in akut till sjukhus för en blindtarmsoperation. Det skulle bli startskottet för en händelsekedja som slutade i ett självmordsförsök. Daniel överlevde, och verkar idag för att öka medvetenheten kring psykisk ohälsa.

Från att ha levt ett helt vanligt liv blev jag tvungen att sitta i rullstol med konstanta smärtor

För elva år sedan levde Daniel Nyström ett ganska vanligt liv. Han arbetade som kock och levde tillsammans med sin fru och två barn i Stockholm. Efter en rutinmässig blindtarmsoperation fortsatte livet som vanligt i lite mer än ett år. Då uppdagades plötsligt ett allvarligt misstag från vårdens håll som skulle bli slutet på ett liv och början på ett annat.

Ett och halvt år efter blindtarmsoperation fick jag reda på att man hade hittat cancer på blindtarmen. Det var ingen som hade sagt något om det, det hade på något sätt försvunnit bland alla sjukhusen. När det uppdagades fick jag ett samtal från en läkare som berättade för mig att jag hade en ovanlig form av cancer i magen. Senare fick jag träffa en specialist som bedömde att jag hade ungefär femtio procents chans att överleva. Efter det fick jag cellgiftsbehandlingar och genomgick två stora canceroperationer.

Precis när Daniel hade påbörjat smärtrehabiliteringen efter cancerbehandlingarna visade det sig att han hade drabbats av diskbråck, och han tvingades genomgå en ny operation. Den vanligtvis relativt enkla diskbråcksoperationen visade sig vara det som kom att förändra hela Daniels liv.

De sade att det var en rutinoperation, men när jag vaknade upp visste jag direkt att något var fel. Jag hade oerhörda smärtor, det var fruktansvärt.

Tillståndet utvecklades till fibromyalgi, en kronisk smärta i musklerna. Till en början upplevde Daniel att sjukvården inte trodde honom när han sade att smärtan hörde ihop med operationen. Efter många påtryckningar fick han till slut träffa en överläkare som berättade att läkaren som utförde diskbråcksoperationen hade begått många allvarliga misstag, vilket var orsaken till Daniels smärtor.

Det var då den psykisk ohälsan började. Jag genomgick en identitetskris. Från att ha levt ett helt vanligt liv blev jag nu tvungen att sitta i rullstol med en nackkrage och konstanta smärtor. Jag började isolera mig, och därifrån gick jag längre och längre ner. Mitt äktenskap började knaka, och jag orkade inte träffa mina vänner. Jag började googla på kliniker som utför aktiv dödshjälp, eller assisterat självmord, utomlands. En morgon blandade jag alkohol och tabletter och gick ned på stranden för att dö.

Daniel hade tur. Några vänner hittade honom där på stranden och körde honom till psykakuten. Dagen efter självmordsförsöket låg han inne på en psykiatrisk enhet, och han bestämde sig då för att han skulle leva vidare och finna mening i den situation han befann sig i.

Jag önskar att någon hade vågat ställa de tuffa frågorna

I sin strävan efter att bygga upp ett nytt liv blev naturen och mobilkameran viktig. Daniel började fota och lägga upp sina bilder på Instagram, och hans fotografier har idag ställts ut och sålts till förmån för suicidprevention. Idag är det fyra år sedan Daniels vänner hittade honom på stranden, och idag har han accepterat allt som hände honom.

Nu vill jag hjälpa andra som är i den där djupa depressionen som jag också har befunnit mig i. Min hjärtefråga är att få folk att börja prata om psykisk ohälsa. Jag vill att människor ska förstå att det är okej att öppna upp sig, och att det är okej att ställa obekväma frågor. Min värld blev jävligt jobbig på grund av smärtorna, det gav mig en identitetskris. Jag var en ung man som satt i permobil, liksom. Det skulle inte vara så, det var inte rätt.

Våga prata

Att våga prata om psykisk ohälsa är något som Daniel betonar flera gånger. Han berättar att han önskar att fler personer hade vågat påpeka det som var så uppenbart – att han mådde fruktansvärt dåligt.

När man börjar isolera sig och smärtorna tar över så tappar man gradvis kontakten med sina vänner. Man tackar nej till att träffas istället för att prova och se hur det går. Jag önskar att någon hade vågat ställa de tuffa frågorna, men det är lätt att man som vän inte vågar av rädsla för att såra. Detta samtidigt som man själv inte vågar tränga sig på, man känner sig som den sämsta människan i världen.

Daniels tid som sjuk var svår för hans familj. Under denna period valde han och hans fru att skilja sig, samtidigt som barnens vardag vändes upp och ned i och med att deras pappa först var svårt sjuk i cancer, sedan fick kroniska smärtor och till slut blev deprimerad. Idag pratar Daniel med sina barn om den perioden i hans liv. När han skrev sin föreläsning var det barnen som fick läsa den först, och efteråt hade de en diskussion om vad som hade hänt och varför.

Ingen önskar att ens pappa ska må dåligt. Mina barn är oerhört stöttande och bra, och vi har en väldigt fin relation.

Att ta sig upp från botten

Några av de nycklar Daniel har använt sig av för att komma på fötter igen är smärtrehab, mindfulness och terapiformen ACT. Hans ledord är att ta små, små steg i taget och att inte sätta upp för höga mål för sig själv.

Det finns mycket att göra i samhället när det kommer till psykisk ohälsa. Mer resurser måste läggas på psykvården, som jag upplever inte har varit jättebra alla gånger. En gång gick jag till min husläkare och berättade att jag ville ta livet av mig. Jag skickades hem igen, vilket inte var optimalt. Men jag tror att det allra viktigaste är att våga prata, och att få ut budskapet i skolor. Man måste berätta om att även om man är nere på botten så går det att ta sig upp igen.

Idag har Daniel släppt sin ilska mot sjukvården. I många år bar han på en bitterhet gentemot vården som hade begått så många misstag, och hur dessa hade påverkat hans liv.

Jag har till hundra procent släppt det. Vården är också fantastisk, den räddade min son som föddes för tidigt. Men att tänka konstant på alla fel de begått åt upp mig, det gjorde att jag föll djupare ned i depressionen.

Idag lever Daniel ett stillsamt liv i södra Skåne med utsikt över havet. Han har assistenter som hjälper honom att få vardagen att fungera, en flickvän som han älskar och en passion för fotografering. Allt som allt är han stolt över sig själv och sin resa, och är väldigt glad för att hans vänner hittade honom den där dagen på stranden.