När någon i ens närhet inte mår bra

Ta din oro på allvar. Leta efter ett lämpligt tillfälle och sätt att ta kontakt – om situationen verkar akut så är det nu. Uttryck din oro och vad du tycker dig ha sett, och att du vill fråga hur personen har det. Se upp med att påstå saker om personen, berätta bara ”hur det ser ut” från din sida och visa att du vill och klarar att vara där, att lyssna och att ha medkänsla.

Var beredd att lyssna på svaret utan att avbryta. Ge inte råd och förslag utan att be om lov, säg till exempel: kan jag berätta hur jag ser på det du berättar? Är det okej om jag kommer med ett förslag? Då ställer du ”upp en dörr” och det kan hända att personen vill berätta hur det är. Om inte, så håll fast vid att du bryr dig och att du gärna vill prata vid ett annat tillfälle. Försök att bestämma en tid eller säg att du kommer ta ny kontakt.

Använd din magkänsla utifrån vad du vet om personen och fråga dig också hur du själv hade velat ha det och bli bemött. Du hade nog inte velat få många råd och förslag eller att någon försökte övertyga dig om att det du känner inte är så allvarligt? Däremot skulle du säkert tycka om att någon annan anstränger sig för att lyssna och förstå hur du har det.

När du har tagit kontakt och sagt att du vill prata och varför, så låt personen få möjlighet att säga hur den vill ha det. Givna förutsättningar är att du själv är beredd på att låta det ta tid, att ni får vara ostörda, att du kan sätta annat åt sidan och vara närvarande. Att du inte har en färdig idé om vad personen behöver eller ska göra och att inte ta samtalet inför andra personer.

De obekväma känslorna kan komma med obehagliga tankar om att vara otillräcklig, att inte kunna hitta rätt ord, att inte kunna förstå eller veta vad du ska säga eller göra. Var beredd på att låta dessa känslor, tankar och kanske impulsiva idéer om vad du ska säga och göra bara vara, notera dem som naturliga utan att göra något med dem.

Säg till dig själv att allt du behöver göra är att sträva efter att vara där tillsammans med personen utgående från din empati, medkänsla och välvilja. En sak som är viktig att se upp med att det går igång ”reaktionsreflexer” som innebär att man antingen går in i en styrande ”fixa till det”-roll (”rättningsreflexen”), eller att man blir avskärmad i tankar om att man har sagt fel eller att man måste hitta rätta svar och lösningar eller att man börjar resignera från sitt engagemang. Det händer de flesta och ju snabbare man upptäcker det, desto snabbare kan man komma tillbaka i mötet och kontakten med personen.

Slutligen, försök att i tanken ta personens perspektiv (ta sig över i dess ”utkikstorn”) för att försöka förstå hur personen upplever sin situation. Du kan också, med dig själv eller med någon annan, öva på samtal och att hitta dina ord för de svåra frågorna om att inte orka leva och det man vill säga till någon i sådan nöd.

Var samtalet bäst äger rum är individuellt, så personen själv måste så långt som möjligt vara med och välja. Platsens lämplighet när det gäller avskildhet och att inte bli störd eller exponerad är sådant man bör väga in. En naturlig aktivitet som promenad, rast, måltid eller någon aktivitet är ofta bra. I övrigt är platsen i sig inte viktig utan det är intentionen att söka kontakt och ge personen möjlighet att berätta hur den har det, ”spräcka bubblan” av att bära lidandet ensam, och hjälp att tillsammans göra en bedömning av vad som behövs i nästa steg.

Att normalisera dvs. att det inte är något fel på personen utan att det är en mänsklig situation som alla skulle kunna hamna i förr eller senare i livet. Att det inte handlar om personlig svaghet och att alla alltså sitter i samma båt, det vill säga riskerar att bli översvämmade i livet. Att tydligt förmedla att hur svårt det än ser ut eller känns i livet så är du övertygad om att personen kommer klara av det, men att det också är viktigt att få det stöd man behöver. Att om situationen lett till eller beror på en sjukdom såsom till exempel depression så behöver man behandling.

Denna undvikande fråga uppstår av naturliga skrämmande tankar om att riskera att göra fel samt av sammanblandning av ansvarsnivåer. Det du ska ha är ett medmänskligt samtal, sådana vi har alldeles för litet av, vilket kanske är en del av problemet. Att må psykiskt dåligt eller att ha självmordstankar behöver inte alltid handla om sjukdom utan kan vara uttryck för svårigheter att stå ut med, att hantera och att problemlösa livet.

Vanligen föreligger dock behandlingskrävande insatser varvid samtalet är viktigt för att motivera till professionell kontakt. Oavsett psykisk ohälsa eller ej, så är det avgörande för att främja hälsa och rädda liv att vi som medmänniskor uppmärksammar, stödjer samt motiverar och lotsar till hjälp och vård när någon av oss är i nöd.

Det dyker upp frågor i vårt medvetande, om de är relevanta eller inte vet vi inte. Det man ska vara noga med är att be om lov att få fråga om saker, ”jag har tankar om detta eller är orolig för detta…, är det ok om jag frågar dig om…”. Det förbereder personen och ger den möjlighet att välja hur den vill svara och det markerar att man inte kliver rakt över integritetens gränser. Man gör sig också tydlig genom att ge sammanhangsförklaringar till varför man frågar, det vill säga man delger vad det är man själv upplever hos personen som gör en orolig och som väcker tankar och frågor.

Det är mycket viktigt att alltid inkludera att suicidalitet i någon grad kan föreligga när någon mår psykiskt dåligt eller har en livskris. Det är så vanligt att man bör ha det i åtanke, men gäller så klart långt ifrån alla med psykisk ohälsa. Om vi inte vågar fråga så ger vi inte de som har självmordstankar en chans att berätta. Samtidigt ska man vara klar över att de flesta stannar vid tankar, en mindre del går vidare i tankar om metoder, en mindre del av dessa går vidare i planer och förberedelser och av dessa gör en del försök.

De flesta som gjort försök kommer att klara sig väl. Det finns dock inga sätt att veta vilka de är som i den stora gruppen med hela panoramat av suicidalt beteende och självdestruktivitet som kommer att ta livet av sig. Därför behöver vi vara öppna för möjligheten samtidigt som vi inte ska gå omkring tro och vara rädda att alla som mår psykiskt dåligt eller har svårigheter i livet är i risk för självmord, för som helhet är det inte alls så. Därför börjar man inte med frågan om självmordstankar utan med en fråga om hur personen ser på livet och att leva, vad som är viktigt i livet, vilka värden och livsriktningar den har.

Den som har öppnat dörren till att tänka att livet inte är möjligt och att det finns skäl att dö – vilket man inte kan se utanpå personen utan endast få veta genom att den vågar och får en chans att berätta – har svårt att svara på frågor om hur livet är och fungerar och då blir det naturligt att fråga vidare om tankar att inte orka eller vilja leva. Då kan man börja med att fråga om personen ibland önskar att den inte fanns. När man går vidare så kan man ställa frågan så att man frågar efter tankar om att ta sitt liv eller att skada sig själv.

Man frågar vidare om tankar på hur – metoder för att ta livet av sig eller skada sig. Man frågar om personen någon gång varit nära eller tidigare har försökt att ta sitt liv och vilken metod som då var aktuell. Den skarpaste frågan i ”stegen” blir att fråga om personen har gjort förberedelser för att ta livet av sig eller skada sig. Om svaret är jakande på denna fråga ska man inte lämna personen ensam och inte gå med på att hålla tyst om situationen utan istället tala med personen om att säkra situationen, att söka vård akut tillsammans och om personen inte vill, ringa 112.

Man ska också höra med personen om det finns någon annan person som är lämplig att också kontakta, som kan ge stöd och hjälpa till att säkra situationen. När någon är akut suicidal är tanke- och känslolivet extremt påverkat och långt ifrån personens vardagliga. Ofta har personen intagit alkohol eller tabletter, eller står i begrepp, att göra det vilket starkt försämrar omdömet och impulskontrollen.

Emotionellt stöd är att visa välvilja och empati för personen dvs. vilja att ta personens perspektiv och att acceptera det som personens faktiska upplevelse utan att för den skull gå med i tankar om att just denna människa skulle sakna möjligheter i livet eller inte skulle kunna hitta vägar att stå ut med livet nu, för att med tiden kunna lösa problemen och det som pågår med stöd och hjälp inklusive nödvändig behandling.

Det är att visa engagemanget att vilja mötas i samtal för att stödja och hjälpa personen att leva här och nu i riktning framåt mot ett fungerande liv. Att i detta vara villig att bidra till en medmänniska genom att tillsammans fokusera problem, att hitta vägar att hantera dem och att uppmuntra till att göra de åtaganden och söka det sociala stöd och den professionella hjälp personen kan behöva.