Amanda och Peter
Varje år ber Suicide Zero efterlevande berätta om hur de upplevde tiden efter en närståendes suicid och hur högtider kan göra sorgen än mer påtaglig. Det här är Amandas historia.
För den som orkar se bortom klyschan (”Tjipp och välkomna till Hajk!”) är värmländska en dialekt med fascinerande spännvidd. I landskapets nordostligare delar kan det exempelvis framstå som att människorna där bara delar med sig av sina ord till hälften. Det är därför det räcker att lyssna på hur Amanda säger något för att lista ut att hon har sina rötter i Hagforstrakten.
I en enklare värld hade vi kunnat stanna där. I den här världen räcker det dock inte att lyssna på hur hon säger något, vi måste även ta in vad det är hon säger.
Tre dagar efter julaftonen 2022 ringde hennes mamma för att berätta att Amandas pappa Peter tagit sitt liv.
Då visste jag inte vad jag sku’ säg’, vad jag sku’ gör’, vad jag sku’ tänk’.
***
Peter ville alltid både att Amanda skulle må bra och att det skulle gå bra. Inom skolan var han stöttande och uppmuntrande. Inom idrotten likaså. Och i livet i stort förstås. Det här var förresten en inställning Amanda tycker att Peter hade till de flesta omkring sig. Han var en sådan som brydde sig, som engagerade sig. Omtyckt av alla. Som en populär ledare, först i fotboll och sedan i innebandy, blev han enligt Amanda något av en ”lagets pappa”.
På jularna var det han som lagade maten till Amanda och hennes syskon från Peters tidigare förhållande, något han gjorde med den äran.
– Han fixade alltid så god mat. Han var jätteduktig på det och jag vet att han verkligen ville att det skulle vara en bra dag, säger Amanda om familjens julfiranden.
Julhelgen 2022 var Amanda tre timmar från hemmet och umgicks med föräldrarna till den som idag är hennes sambo. Det var då hennes mamma ringde och berättade vad som hade hänt i Hagfors. Det var då Amandas hjärna på något sätt stängdes av och gick på högvarv på en och samma gång.
– Det var bara svart. Jag förstod liksom inte. Jag trodde att det var en dröm, berättar hon.
Känslan av overklighet finns kvar i henne, nära två år senare. Hon beskriver hur hon väntar på ett samtal, eller åtminstone ett SMS, där pappa berättar att allt bara var på låtsas. Att det var ett skämt.
Hon tycker det var tufft att få dödsbeskedet så pass långt hemifrån, samtidigt som hon är lättad över att hon inte var hemma när det hände.
– Första tiden mådde jag rent ut sagt skitdåligt. Jag jobbade fortfarande kvar uppe i Hagfors då och jag fortsatte jobba. Jag gick hos en psykolog som var jättebra. Hon hjälpte mig och där gick jag på samtal i ett halvår ungefär. I oktober, 2023, bytte jag jobb till hemtjänsten i en annan kommun men det var då jag fullständigt gick i kras. Jag var sjukskriven i… ja, fyra månader tror jag att det var. Gick fortfarande hos psykolog till och från. Det hjälpte mig otroligt mycket att få vara hemma så pass länge och bara fokusera på mig själv. Idag känner jag att jag mår… alltså, jag mår ju bättre. Jag mår inte jättebra men… man har ju sina dagar då det är jobbigt och vissa dagar då det är bra… och vissa dagar sitter man bara och tänker: Varför?
***
Högtider kan göra förlusten av någon nära extra påtaglig och i fallet med Amanda och Peter blir det särskilt tydligt. Peter fyllde år på nyårsafton och Amandas familj har därför en rad med datum som blir väldigt tunga.
– Förra julen var det jättejobbigt. Det var första julen utan honom och det märktes att det var tomt, säger Amanda.
Har du några råd till de som nu i december för första gången ska fira jul efter att de förlorat en närstående i suicid?
– Försök göra den som är borta glad över att ni fortfarande tar vara på dagen. Jag tänker att pappa inte vill att jag ska sitta och vara ledsen över honom på en sådan dag.
Finns det några andra lärdomar du dragit av att vara efterlevande?
– Jag gick ju först hos psykolog och fick hjälp med hur jag kunde tänka i det här. Sedan försöker man liksom ta dagen som den kommer. Även om idag är en bra dag kan det vara en dålig dag imorgon… men livet kan ju inte stanna för det. Man måste fortsätta.
***
Nästan två år har gått sedan pappa Peter tog sitt liv, men när Amanda pratar om honom känns han i högsta grad fortfarande levande. Som om han snart ska skicka det där textmeddelandet om ett skämt som dragits för långt, eller som om han på något sätt ändå kommer kunna hjälpa Amanda att hitta svar på frågan hon haft i sitt huvud sedan julen 2022.
– Vi vet fortfarande inte varför. Det är något man fortfarande går omkring och tänker på, frågar sig själv: Varför?