Hoppa till huvudinnehållet
Anna Thimergren
Viktoria Sigtryggsdotter och Hanna Mehaj, Foto Niclas Bredenberg, jobbar suicidpreventivt på Vingåkers kommun.

Vingåkers kommun stänger in tågspåren och öppnar för samtal

14 ‪mars‬ 2023

För andra året i rad placerar sig lilla Vingåker i Södermanland bland de kommuner som har flest suicidpreventiva åtgärder på plats. På en ort där många ungdomar tycktes sakna framtidstro och där tågspåren skär rakt igenom samhället tvingades kommunarbetarna inse att de inte hade så många andra val än att bli bäst.

– Det var unga individer som inte orkade leva längre, säger Vingåkers kommuns säkerhetsstrateg Hanna Mehaj.

Vingåker är idag en av landets mest ambitiösa kommuner när det gäller att arbeta självmordsförebyggande, men resan dit startade med tragedi. Så som den här sortens resor ofta gör på små orter. En invånare tar sitt liv. Alla invånare drabbas.

Tragedier av den här typen tenderar också att få en lokal prägel. I norra delarna av landet, exempelvis, blir den utbredda tillgången på jaktvapen en fara. I fallet Vingåker, en liten södermanländsk ort belägen någonstans i skogen mellan Norrköping och Örebro, var det i stället järnvägen som utgjorde hotet för människor med suicidtankar. Rälsen som leder till större stationer, som Katrineholm och Hallsberg, knyter ihop Vingåker med resten av riket.

– Det var precis där i närheten av centralstationen som det hände, förklarar Hanna Mehaj.

Vingåkers kommuns Brottsförebyggande rådet samarbetade med Trafikverket för att se över vilka suicidpreventiva åtgärder de behövde genomföra. De kanske inte kunde förhindra alla framtida tragedier, men de skulle åtminstone kunna göra ett uppriktigt försök. Bron som leder från centrum och vidare över järnvägsspåren har utrustats med höga staket och någon sorts platåer som liksom skopar upp den som eventuellt tagit sig över på fel sida räcket. Över en mil (11 061 meter) av tågbana har stängslats in.

Ett självmord kan ofta vara en impulshandling och Mehaj beskriver hur stängslen och staketen kan rädda liv.

– Att behöva klippa hål i stängslet och sedan… Eller att behöva gå långt bort genom skog och över öppen mark…

– Vi insåg att det räcker att bara få det här hindret för att individen ska få tillfälle att stanna upp och tänka till. I den stunden, alltså. Stängslingen innebär att de värsta platserna åtgärdas, den förväntade effekten är att vi kommer spara människoliv och lidande för många i vår fina Vingåkersbygd.

Att stängsla in järnvägen var en suicidpreventiv jättesatsning och ett tydligt exempel på vad en kommun kan göra med sin fysiska miljö. Samtidigt kan mil av staket hindra en människa från att ta livet av sig, men det kan knappast hindra henne från att få självmordstankar från första början.

Hanna Mehaj utvecklar:

– Samtidigt som spåren stängslades in fortsatte man jobba med ”det mjuka”. Utbildning. Att kunna möta individer, ha på sig rätt glasögon. Annars ser du inte hur individen mår. Det är verkligen viktigt att jobba parallellt. Att man inte bara jobbar med det fysiska.

Det fysiska handlar om vad man praktiskt kan göra när någon har självmordstankar, men man måste också jobba för att folk inte ska hamna i det läget?

– Ja, precis. Man måste jobba med helheten. Det går inte att bara ta delar, att tro att ”nu har vi stängslat in och då är vi klara.” Det är faktiskt inte tillräckligt.

Här kommer en av Hannas kollegor in i bilden. Viktoria Sigtryggsdottir är ledningsstöd på socialförvaltningen men jobbar också mycket med suicidpreventionssamordning.

Hon berättar om flera olika projekt som vänder sig till unga i kommunen.

– Vi har Machofabriken som är för högstadieelever och handlar om normer. Det finns mycket stereotypiskt kring mansbilden. Här jobbar vi med att det är okej att må dåligt även om man är kille. Att det är okej att uttrycka känslor. YAM (Youth Aware of Mental Health) har vi litegrann lagt åt sidan då skolan såg ett behov av att gå in tidigare. De sa: ”Barn i högre åldrar har börjat må så dåligt, vi vill börja arbeta med det tidigare.”

Hanna Mehaj flikar in:

– Vi jobbar också jättemycket med framtidstro. För några år sedan identifierade vi att många ungdomar mådde jättedåligt. När man gjorde undersökningar visade det sig att deras framtidstro var väldigt låg. Låg framtidstro innebär större risk för att må psykiskt dåligt och det kan i slutändan innebära att man tar sitt liv, på grund av att man inte ser någon framtid. Kommunstyrelsen beslutade då att vi skulle jobba med framtidstro.

Det bildades ett ungdomsråd som skulle kvalitetssäkra arbetet och ett av projekten som springer ur kommunens önskan om att kunna ingjuta hopp om framtiden är något som kallas för ”Framtidsväggen”.

– Jag har märkt att barn tänkt: ”Vad ska jag bli? Jag bor bara i lilla Vingåker.” Vi vill gärna att folk ska kunna se en framtid, att man ska känna att man kan bli något även om man bor här. Det ska inte vara ett hopplöst case. Det är väldigt viktigt att vi bygger upp en inspiration. På den här väggen de byggt finns det massor av bilder på folk som kommer från Vingåker, inte enbart kändisar utan även folk som bara gjort bra saker. Då ser man att ”även om jag är i the middle of nowhere kan jag faktiskt göra skillnad.” Det är viktigt, säger Viktoria Sigtryggsdottir.

Hon berättar också om ett par öppna föreläsningar som arrangerades under hösten förra året. En riktade sig till de som jobbar med unga som mår dåligt. Den andra handlade om ytterligare en central fråga inom suicidpreventionen: Ofrivillig ensamhet bland äldre.

– Jag var på plats på båda föreläsningarna och särskilt i samband med föreläsningen som riktade sig till äldre insåg jag att fikastunden måste få vara lång. De kom dit för föreläsningen, men också för gemenskapen. Föreläsningen är en sak, men det är lika viktigt att få en stund att prata med främlingen bredvid. Jag hörde en dam som pratade om att hon aldrig kom ut och den hon pratade med sa exakt samma sak. Jag ville säga: ”Kan inte ni två bara byta nummer med varandra?” Så kan man dock inte göra bara sådär, men jag insåg ur viktigt det är att skapa tillfällen för folk att komma ut och träffas. Vi hoppas kunna göra mer sådant.

Hanna Mehaj tar vid där Viktoria Sigtryggsdottir slutar:

– Det kommer vi göra, med utgångspunkt i den planering vi har. Den handlar inte bara om den fysiska miljön. Vi jobbar ju med hela människan.