När Sabina Thorstedt växte upp hade hon svårt för sociala situationer. Hon blev tyst och kände sig osynlig och utvecklade ångest och depression. Det gick så långt att hon planerade sitt självmord i detalj. Men efter att ha fått höra att det är okej att må dåligt av någon som lyssnade, vände det. Nu vill Sabina berätta sin historia och ge hopp.
Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?
– När jag växte upp var jag alltid den minsta, den tysta, den som höll sig i bakgrunden. Hemma vågade jag ta plats men i skolan var det svårt, jag har alltid haft svårt för folksamlingar och sociala situationer. Jag vill inte säga att jag var mobbad, ingen var elak mot mig, men jag var osynlig och kände mig så ensam, och jag tror att mitt i min ensamhet så kom ångesten, jag blev deprimerad och till slut orkade jag inte ta hand om mig själv eller mina studier. Jag hoppade av skolan och jag slutade i stort sett att leva, det gick så långt att jag planerade min egen död i detalj. Jag ville helt enkelt inte leva mer, jag orkade inte med mig själv längre.
Vad var vändningen för dig?
– En psykolog jag träffade skickade mig till ätstörnings mottagningen och där satt jag och stirrade in i väggen när en person som jobbade där tog min hand och sa att det är okej att må dåligt, det är okej att inte veta varför, jag behöver inte ha en anledning bara jag har orken att kämpa. Att höra det gjorde så mycket för mig, det var första gången på över 10 år som jag inte fick frågan ”varför mår du dåligt?”. Efter det öppnade jag mig mer för min familj och dom har varit ett sådant otroligt stöd för mig, dom har ju aldrig dömt mig, även om jag i mitt mående har trott det.
Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
– Det låter så kliché men det blir bättre. Jag har kämpat med ångest och depression sen väldigt tidigt i livet och det är först nu, vid 26 års ålder, som jag känner att det var värt kampen och jag kommer fortsätta kämpa varje dag för resten av mitt liv. Jag har chansen nu att ta igen det jag missade av flera års isolering och jag älskar det! Våga kämpa för dig själv, våga prata om hur du mår, det är asjobbigt men så värt det, jag lovar.