Fredrik Tjulander är volontär i Suicide Zero sedan 2016 med egen erfarenhet av självmordstankar och självmordsförsök. Fredrik har engagerat sig djupt i frågan om vad problem med ekonomin, anmärkningar hos Kronofogden och så kallad överskuldsättning kan spela för roll för den psykiska hälsan – och han har upptäckt en dold riskgrupp som idag knappt får någon hjälp alls.
Hur kom det sig att du engagerade dig i just denna fråga?
— Jag klarade själv inte av min ekonomi, jag gömde räkningarna för familjen och en dag när jag kom hem fann jag min sambo Emma gråtandes på golvet med två kassar fulla av räkningar. Kronofogden jagade mig med blåslampa och jag såg i min desperation ingen annan utväg än att bespara min omgivning detta och själv få sätta en slutpunkt. Det kändes som att jag var döende och nu hade fått tid på kliniken i Schweiz. I lugn och ro planerade jag min sista vecka vilket då kändes som en enorm befrielse.
Men min sambo förstod att något inte stämde och en dag ställde hon frågan som fick allt att rämna: ”Fredrik, du stannar väl kvar hos oss?”
Då föll korthuset och jag var tvungen att visa hur illa ställt det var med mig och hela mitt liv. En lång resa för att få hjälp och diagnos började. När man till slut kom fram till att jag led av bipolär sjukdom tändes hoppet om att allt skulle bli bättre och jag nu kunna bygga upp mitt liv igen. Men så släcktes det lika snabbt igen när jag mötte Kronofogdemyndigheten som inte förstod allvaret och den sårbara position jag befann mig i.
Du fick själv ansöka om skuldsanering hos Kronofogden, hur upplevde du det?
— Först när jag fick hjälp av kuratorn på specialistmottagningen som följde med mig till Kronofogden blev det någon ordning på eländet. Hon fick dem att inse allvaret och lät mig byta till en ny kronofogdeinspektör och skuldsaneringen kunde påbörjas på riktigt. Faktum var att hade dom skött sitt jobb hade detta påbörjats betydligt tidigare och totalbeloppet som skulle saneras varit nära hälften.
— I Sverige är reglerna för överskuldsättning bland de hårdaste i Europa. Skuldsanering tar fem år då man måste leva på existensminimum för att sedan få skulden avskriven. Man kan exempelvis inte hyra en lägenhet, ingen hänsyn tas till om man har barn, psykiatrisk diagnos eller funktionsvariationer. För företag däremot tar det bara tre år.
På vägen förstod du dock att du inte var ensam om att gå igenom detta?
— Ja, en del i tillfrisknandet handlade faktiskt om att förstå att vi är många som är drabbade och detta är något jag verkligen vill sprida kunskap om. En halv miljon människor i Sverige har anmärkning hos Kronofogdemyndigheten, dvs är överskuldsatta då de inte klarar räkningarna en vanlig månad.
— I USA vet man att 16% av alla självmord är direkt relaterade till skuldsättning och WHO skriver att 1/3 av alla 800.000 självmord årligen har direkt koppling, eller är en av flera anledningar till självmord. I Sverige har vi ingen statistik på hur många det skulle kunna handla om, men det är inte orimligt att det handlar om vart sjätte självmord, dvs 250 av nästan 1 600 per år. Folkhälsomyndigheten har granskat överskuldsattas hälsa och visat att depressioner är fem gånger vanligare, likaså ångestattacker och självmordsförsök. Riksrevisionens rapport från 2015 som skickades till regeringen visade att snittåldern för skuldsanering är 53 år och att dödstalen för dessa 53-åringar är 30 gånger högre än för personer i samma ålder utan skuldsanering.
Hur skulle du önska att det fungerade istället?
— För det första behöver de överskuldsatta få hjälp direkt, både mänskligt och rent praktiskt och inte vänta i månader. För det andra krävs mer kunskap om hur livsfarligt det faktisk är att hamna i skuldfällan och politiker och tjänstemän måste inse detta. När man har det som tuffast får man helt enkelt inte ihop alla delarna i livet, då tycker jag att man till exempel borde bli tilldelad en ”patiententadvokat”, dvs en person som följer en i alla led alltifrån kontakten med vårdcentralen och specialistsjukvården, till budget- och skuldsanerarna på kommunen och Försäkringskassan. Det är just sådant man inte klarar av själv.
Vad har du gjort rent konkret för att arbeta vidare med frågan?
— Jag samarbetar med Rickard Ahlström, psykolog och professor vid Mittuniversitetet i Örebro inom organisationen Finance Watch för att sprida kunskapen i Sverige och internationellt och vi har bland annat medverkat i en bloggserie för universitetet i Sheffield.
Hur mår du idag?
— Tack bra! Jag har drygt ett år kvar av skuldsaneringen och jag har ett fantastiskt arbete på psykiatriska kliniken på universitetssjukhuset i Lund. Men det har varit en lång väg hit både för mig och mina anhöriga. Och utan min sambo Emma som vågade fråga hade jag nog inte suttit här idag.