Hoppa till huvudinnehållet
Ge en gåva
Ge en gåva

Swisha en gåva

Ingen människa ska behöva må så dåligt att självmord blir den enda vägen ut. Tack för att du hjälper oss att rädda liv!

1. Välj belopp



Ange ett giltigt telefonnummer

När du ger en gåva sparas dina uppgifter. Läs mer här.

Man och kvinna visar upp diplom för Våga berätta-priset
Christoffer Urborn och Johanna Sundbeck

Så skapade de prisbelönt journalistik om suicid

16 ‪maj‬ 2024

När Suicide Zero för tionde året i rad delade ut Våga berätta-priset hamnade utmärkelsen för första gången hos Sveriges Television. Uppsalareportrarna Johanna Sundbeck och Christoffer Urborn tog sig an ett av journalistikens mer stigmatiserade områden. Det här är berättelsen om hur de gick till väga.

Det var i december förra året som SVT Nyheter Uppsala lanserade en temavecka om suicid. Korta, effektiva videoreportage om att vara efterlevande, om brister i vården, om att själv må dåligt och om vad vi gemensamt kan göra åt det.

Temaveckan blev en stor journalistisk framgång med rekordhögt engagemang och tittare som fortsatt höra av sig långt efter den ursprungliga publiceringen. Att SVT Nyheter Uppsala skulle satsa tid och personalresurser på att berätta utförligt om suicidfrågan var dock ingen självklarhet.

– Vi två blev handplockade på redaktionen för att bli frikopplade i ett par månader och genomföra ett valfritt projekt, säger Christoffer Urborn där han sitter bredvid reporterkollegan Johanna Sundbeck som snart ska kliva på redaktionens kvällsskift.

Han fortsätter:

– Tanken från början var väl att det skulle bli ett grävjobb av något slag. Vi började fundera kring BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin), men vi kände också att vi måste ta oss an suicidfrågan eftersom den är så viktig. Det resulterade i en temavecka.

Att få genomföra en temavecka på Sveriges Television, där tydliga mallar reglerar arbetet, hör inte till vanligheterna.

– När vi väl fick grönt ljus (för temaveckan) blev vi väldigt peppade… och lite halvspaka. Vi ville inte trampa snett, säger Christoffer.

För att ge sig själva bästa möjliga förutsättningar att lyckas med uppgiften hade reportrarna gjort ett gediget förhandsarbete. De hade haft kontakt med SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd) och hade redan sedan tidigare samlat på sig ett flertal cases (journalistikspråk för ”intervjupersoner som har en särskild historia att berätta med utgångspunkt i en specifik vinkel”). Det fanns således en stabil grund att presentera redan när idén om temaveckan skulle diskuteras med redaktörerna. Dessutom hade de gjort tillräckligt med efterforskningar för att känna att de var redaktionens främsta experter på suicidfrågan redan på idéstadiet.

I Våga berätta-prisjuryns motivering till varför utmärkelsen tilldelas Johanna och Christoffer står bland annat:

”Att ämnet är tungt betyder inte att det behöver kläs i ett tungt filter. SVT Nyheter Uppsalas sätt att sakligt och utan omskrivningar ta sig an självmordsfrågan kan tvärtom verka för att minska det stigma som finns.”

Att inslagen som utgör temaveckan kan uppfattas på det sättet är ingen slump.

– Vi ville inte göra snyftreportage, att stapla personer som förlorat någon och som det är synd om på varandra. Det är så lätt att det bara blir en punkt då. ”Person X förlorade sin son. Punkt.” Och sedan går man vidare till att prata om att det ska öppna en ny skola i Uppsala. Vi ville i stället jobba framåtsyftande. Vad har de efterlevande tagit med sig framåt? Därför har vi kanske inte tagit med ”gråtiga” röster. Vi ville prata med vänner som är ganska perifera. Det behöver inte vara en bror utan kan vara en kompis. Vad har den tagit med sig? En lillasyster som var väldigt liten när det hände och inte riktigt fattade där och då, hur påverkas hon framöver? Vi ville få det här framåtsyftande och kände att vi ville göra skillnad, inte bara samla starka röster, säger Christoffer Urborn.

Bland de många bidrag som skickades in till Våga berätta-priset 2024 sticker det från SVT Nyheter Uppsala ut på så vis att det var ett av ytterst få som inte utgjordes av tidningsjournalistik.

Vilka utmaningar fanns i att porträttera den här frågan i videoform?

– Man har ju ett otroligt ansvar när man jobbar på SVT. Dels är det en av Sveriges största plattformar, vi når ju ut till extremt många. Dessutom har video ett otroligt genomslag. Man kan skriva ett jättebra reportage men video kommer på ett sätt alltid bräcka det. Där är det jag själv som får intrycken i stället för att en reporter berättar hur någon reagerar på en specifik fråga. Här får jag se det. Man kommer så mycket närmare, säger Christoffer och fortsätter:

– Vi ville bevara den där närheten. Det svåra var att vi ville få de här personerna som tagit sina liv så levande som möjligt. Vi använde rörliga bilder på flera av dem för att vi ville ha reportagen ”i ögonhöjd” med personerna.

Johanna Sundbeck tar vid:

– Det där med rörlig bild är lite svårt och en utmaning. Enligt riktlinjerna för att rapportera journalistiskt om suicid ska man inte heller komma för nära. Att hitta den balansen, att komma lagom nära men att det fortfarande berör, bollade vi mycket mellan varandra. Vi har ju tagit med bilder på de som tagit livet av sig men det är ändå mest fokus på de efterlevande som driver berättelsen framåt.

När det gäller de här riktlinjerna, hade ni några särskilda rutiner för att stämma av att ni följde dem i samband med respektive publicering?

– Vi använde dem som en mall hela tiden. Det handlade också lite om hur det färdiga materialet skulle spridas. Att inslagen med människor som förlorat någon kanske inte skulle ligga uppe på sociala medier, säger Johanna.

– Vi fick brottas med redaktörerna. De tänkte: ”Det här är starkt. Vi måste nå ut till folk så vi lägger upp det på Facebook.” Då fick vi vara tydliga med att det inte gick att publicera utan sitt sammanhang. Det behövde finnas en balans i paketeringen av de här berättelserna. En annan sak var att man inte kan styra hur folk pratar, vad de har för ordval. Däremot styrde vi våra egna ordval. Vi undvek att säga att någon ”valt” att ta sitt liv. Sådana basic-grejer var vi väldigt noga med, säger Christoffer.

Reportern som ska jobba med suicid som ämne har flera olika personer att ta hänsyn till. Läsaren eller tittaren ska få ta del av en begriplig och förhoppningsvis även lärorik historia men ska skonas från detaljer som på olika sätt kan vara triggande. Intervjupersonen, kanske en efterlevande som ibland inget hellre vill än att få säga allt om sin förälder, kompis, syster, ska få sin berättelse återgiven på ett hänsynsfullt och korrekt sätt. Ibland vill intervjupersonen även berätta detaljerat även om hur deras närstående dog. Det här är detaljer som sällan når hela vägen till publicering, som sällan bör nå hela vägen till publicering. Däremot stannar de kvar hos reportern, som vid arbetsdagens slut är en alldeles vanlig människa.

Det här ämnet är svårt, det här ämnet är obehagligt. Det går inte att gå oberörd från det, ens om man tar sig an det från ett professionellt perspektiv. Hur har ni hanterat att sitta och se efterlevande i ögonen när de berättar om sin mörkaste stund?

– Det var väldigt tufft, faktiskt. Som journalist träffar man ju hela tiden intervjupersoner som berättar om alla möjliga tragiska historier, men det här kommer väldigt nära eftersom det är så många som faktiskt dör av suicid. Det är ganska vanligt att man har det här i sin omgivning, att man på något vis själv varit drabbad. Jag och Christoffer pratade väldigt mycket med varandra, säger Johanna.

– Vi blev tighta väldigt snabbt. Vi hade inte gjort några jobb tillsammans tidigare och när vi nu skulle göra det för första gången skulle vi jobba dygnet runt, i två månader, i eget rum, säger Christoffer.

Johanna fortsätter:

– Det var viktigt att vi fick prata med varandra och bearbeta det vi upplevde.

– Man kan sammanfatta det som att Johanna grät vid intervjuerna och jag grät i klipprummet. Jag filmade alla grejer medan Johanna var den som satt och höll ögonkontakt (med intervjupersonerna). Jag kunde gömma mig bakom kameran. Jag lyssnade förstås, men hade aldrig ögonkontakt med folk på plats. Sedan satt jag och klippte mycket hemma på nätterna. Det var svårt att göra materialet rättvisa på redaktionen där det var mycket spring och folk kunde avbryta en för att de behövde hjälp med något. Jag ville vara dedikerad, så jag tog hem en skärm och satt vid vardagsrumsbordet och klippte på nätterna. Då blev det så jävla nära. Jag levde med de här berättelserna länge, säger Christoffer.

Har ni något tips till redaktörer som vill jobba med suicidfrågan, vad de behöver ta med sig för att reportrarna ska kunna göra ett bra jobb men att man samtidigt tar personalansvar för hur det här kan påverka på ett personligt plan?

–  Först och främst måste redaktörer vara medvetna om att journalister som jobbar med det här blir påverkade. Vi har varit på en hel del redaktioner och jag vet inte om jag tycker att den medvetenheten finns. Jag upplever åtminstone inte att det är något man brukar prata om på arbetsplatserna. Det är viktigt att vårda sina medarbetare, att regelbundet prata med dem om hur det känns. Det tycker jag våra redaktörer var uppmärksamma på och de gav oss pauser, säger Johanna.

– Precis, att ge tid är mitt bästa tips. Det var skönt att vi i det här projektet jobbade mot en sen deadline. Att vi fick göra det. Då fanns det också utrymme för att ta en dag när vi bara helt släppte det här och gjorde något annat. Våra redaktörer var dessutom närvarande. Vi jobbade helt själva, men de var ändå närvarande och ställde frågor. ”Hur var det där? Vill ni prata? Det finns stöd att få.” Tid och närvaro, skulle jag säga, säger Christoffer varpå Johanna fyller i:

– Tid är något man sällan har, så det är väl viktigt att ta med sig att det här faktiskt kräver en del.

– Avsätt tid, gör det till ett projekt så att ni ser att det kommer ge mervärde. Se det inte som något man spelar in på en onsdag och publicerar på en fredag för att det är en ”stark berättelse”. Gör det inte till en ”stark berättelse”, gör det till någonting mer. Ämnet är för laddat för att bara beta av, säger Christoffer.

Reportrarna gjorde ett gediget jobb, de tog sig an ett svårt ämne och de vågade berätta. Samtidigt vill de lyfta fram de andra som också vågade. Intervjupersonerna. De vill lyfta fram Alexander, Eva, Hjalmar och Tove. Therese, Roger, Martin och Kalle. Frida, Jasmine och Viveka. Tillsammans har de vunnit Våga berätta-priset för sitt gemensamma bidrag till att minska stigmat och öka kunskapen kring självmordsfrågan. Ett tufft och viktigt jobb, men inte omöjligt. Ibland kanske inte ens så svårt som man skulle kunna tro.

–  Internt på SVT kunde folk fråga: ”Hur gjorde ni?” Vi gjorde det bara, liksom. Vi gjorde det som vilket jobb som helst, men fick tiden att göra det och gjorde lite extra research. Det är case, fakta. Ingen skillnad mot andra jobb. ”Hur närmade ni er anhöriga?” Ja, vi tog kontakt med dem, säger Christoffer Urborn.