Hoppa till huvudinnehållet
Sofie och Sara

Första julen utan Sara

19 ‪december‬ 2022

Varje år tvingas tusentals svenskar för första gången fira jul utan någon som brukade vara där och fira tillsammans med dem. Vintern 2022 lyfter Suicide Zero deras berättelser. Det här är Sofies historia.

En sladdis är ett barn som föds in i en familj många år efter den ursprungliga familjebildningen. Kungen av småsyskon. På minuskontot: Resten av familjen kommer betrakta dig som liten och gullig även när du passerat 40-strecket. På pluskontot: Syskonrelationer utan rivalitet, utan konkurrens om föräldrarnas uppmärksamhet. Ett snabbspår till tiden då ens bröder eller systrar övergår från nemesis till bästis.

Sofie är en sladdis och julen har alltid varit hennes högtid.

Eftersom jag är yngst och har varit så nära mina syskon har julen blivit den tid på året då alla kommer hem och umgås som en familj. För mig var det jätteviktigt när jag var yngre – och det är det fortfarande, berättar hon.

Sofie växte upp med fyra syskon, och den som låg närmast henne i ålder var Sara. 11 år äldre.

Allihop var ju som extramammor för mig, men Sara bodde hemma när jag var yngre så hon är ju den jag växte upp med. Det var henne jag umgicks väldigt mycket med, också efter att vi båda hade vuxit upp. Vi hade alltid en bra relation, vi kunde prata om allting. Hon ställde upp för mig oavsett vad det var. Lugn. Leende. Lockigt hår. Det var Sara.

Sofies äldsta syster bor i Karlstad och inför jul packade hon in man och barn i bilen och åkte till Sofie hemma i Dalarna. Tillsammans började de tillaga julmaten. Sedan kom Sara. Alltid försenad.

Sofie skrattar när hon tänker på det.

Det var det som gjorde henne till henne liksom, att hon kom in genom dörren en halvtimme senare och så började vi laga mat då. Men då var ju mycket redan klart. Sedan åt vi middag tillsammans allihop. Delade ut julklappar och bara umgicks som en familj.

Första julen utan Sara var 2019. Storasysterns självmord omformade julen till något annat och i någon mån försöker Sofie fortfarande förstå vad.

Man hade ju ingen aning om hur det skulle vara. Vi hade gått igenom allting på hösten, andra högtider, födelsedagar, men man visste verkligen inte hur… hur det skulle vara. Hur skulle man bete sig? Hur kommer alla andra i familjen reagera? Kommer de sitta där och vara deppiga? Det var väl det man var väldigt nervös inför. Att det skulle bli att alla bara… satt där, vid ett bord och ingen sa någonting.

Det fanns ändå en ljuspunkt. Äldsta systerns barn. De som såg fram emot julen lika mycket som Sofie hade gjort under sin uppväxt. De ville leka. Umgås som en familj.

Så jag tror att de bidrog till att julen ändå blev ganska bra, förklarar Sofie och fortsätter:

Det var jobbigt men jag pratade med mina andra syskon. Vi försökte fråga varandra hur det kändes, hur man mådde, hur man tyckte att det gick. Sedan tror jag inte att vi hade några riktiga förväntningar på att julen behövde bli perfekt det året, utan det fick bli som det blev. Vi behövde inte laga mat så att vi hade varenda rätt på julbordet utan vi gjorde det vi orkade med.

Du nämnde att ni gått igenom fler högtider under hösten det året. Hur påverkades din sorgeprocess, ditt sätt att bearbeta det som hänt, av de här högtiderna?

– Det blev ju jättejobbigt på de större högtiderna, när man kände att ”oj, den här personen är inte med längre.” Man hade kommit en bit i sorgeprocessen men så blev det bakslag när man kom fram till högtiderna. Det var mycket under hösten. Sara gick bort i juli, hennes begravning var i augusti, sedan är det suicidpreventiva dagen i september. Hon fyllde år i oktober, allhelgona och sedan jul och nyår. Det blev väldigt mycket bara det där första halvåret. Väldigt många stunder som man kom tillbaka till sorgen. Man hade kommit en bit och sedan… är det en händelse igen som får en att tänka på allting. Så går man vidare från det och sedan kommer det igen.

Hur har det här förändrats för dig över tid? Nu har det gått några år där de här högtiderna har upprepats. Kan du märka en skillnad när det gäller sorgen?

– Ja, det… det tycker jag väl ändå. Att det har blivit en viss skillnad. Absolut att det kan kännas lite enklare… alltså, det beror nog på vilken högtid det är. Som just jul, då blir det extra jobbigt för mig. Och hennes årsdag. Midsommar har väl blivit lite enklare. Hennes födelsedag har också blivit lite enklare, skulle jag säga. Och allhelgona. Men de här stora högtiderna är fortfarande ganska jobbiga. Men det blir lättare, det gör det. Och man tänker inte på det på samma sätt längre. Eller jag känner mig i alla fall inte lika orolig inför dagarna som jag gjorde då. Man har gått igenom det ett par år nu och man vet att man har tagit sig igenom det, man har klarat det, det går ändå. Och första året trodde man ju inte att det skulle göra det.

Det går åt rätt håll, men det går långsamt?

– Ja, det gör det.

På Suicide Zeros hemsida står elva väldigt viktiga ord svart på vitt. Ändå är det Sofies ögon som kommunicerar det budskapet allra tydligast:

”Världen blir inte bättre för att du försvinner. Den blir sämre.”

Stöd Suicide Zeros arbete med att stoppa självmorden. Swisha din gåva här.