När Emilia förlorade sin 17-åriga storasyster i självmord, tappade hon bort sig själv i sorgen. Traumat i sig liksom avsaknaden av tillräcklig kunskap och tabut kring suicid resulterade i att Emilia själv hamnade i en svår depression. Genom stöd av familj, vänner och terapeut, har Emilia lyckats omfamna och acceptera att sorgen alltid kommer att finnas där. Som volontär hos Suicide Zero vill Emilia lyfta insikten som anhörig - att det blir lättare att leva vidare med sorgen så länge man vågar pratar om den.
Emilia Dolk är 25 år gammal och bosatt i Bromma utanför Stockholm. För tillfället arbetar hon på en restaurang men har planer på att utbilda sig till socionom. Emilia har ett stort intresse för fotografering liksom sitt volontärskap hos Suicide Zero.
Vad är din erfarenhet av psykisk ohälsa och suicid?
– Min syster Alexandra dog i självmord i december 2011 och hon blev endast 17 år gammal. Ett trauma som har resulterat i att jag periodvis lidit av en svår depression, vilket har medfört både ångest och panikångest.
Hur har detta påverkat dig och ditt liv?
– Att förlora sin syster känns som att förlora en del av sig själv – det är alltid någonting som fattas. Jag försöker ständigt påminna mig om hur omtänksam, smart och rolig hon var liksom den positiva energin hon spred till alla runt omkring henne. Alexandra var även en otrolig djurvän och brann för deras rättigheter. För mig kommer hon alltid var en otroligt fin människa som gjorde världen till en bättre plats.
– Sedan 2011 har jag dragits med skuldkänslor, tankar och frågor om varför Alexandra tog sitt liv. Under många år stängde jag av helt och hållet – det gjorde helt enkelt för ont att prata om sorgen. Jag hamnade i ett destruktivt tankemönster och som slutligen resulterade i en djup depression med utmattningssyndrom. Det känns som att många år har gått förlorade av mitt liv, för att jag fastnade i sorgen och kunde inte hitta vägen ut.
Hur upplever du att din omgivning reagerade och agerade?
– För tio år sedan var tabut kring självmord fortfarande påtagligt och många i min omgivning vågade inte riktigt prata om det. Psykisk ohälsa var då liksom än i dag ett ämne som man inte får tillräckligt med kunskap om i skolan eller som det talas om i allmänhet. Denna okunskap resulterade i att jag kände mig otroligt ensam i mina känslor.
– Precis efter att Alexandra hade gått bort, fanns alla där som stöd, men efter ett par månader upplevde jag att många drog sig undan. Jag fick även känslan att en del av dessa förväntade sig vid en tidpunkt, att jag borde ha ”sörjt klart” och gått vidare i livet. Det ska dock understrykas att det fanns en del som stod kvar, stöttade och gör det än idag, något som betyder otroligt mycket. Det är en fin och viktig utveckling att psykisk ohälsa har börjat uppmärksammas i allt högre grad – mycket tack vare att organisationer som Suicide Zero bryter tystnaden.
Vad har varit dina nycklar för att ta dig igenom det?
– Efter många år, när jag väl orkade prata om min systers självmord liksom mitt eget mående, blev det lättare att hantera sorgen. Både saknaden sorgen kommer alltid finnas kvar men jag har lärt mig att leva med dem. Terapi och meditation har hjälpt att dämpa ångesten. Min familj och närmaste vänner har också varit ett otroligt stöd.
Vad vill du förmedla till andra anhöriga, vars närstående tagit sitt liv?
– Låt sorgen ta sin tid – den kommer aldrig ta slut men det kommer bli lättare att leva med den. I början kan det kännas som att ingen förstår och att ingenting kommer att hjälpa. Men det gör verkligen skillnad att våga prata med familj och vänner och ta professionell hjälp.
Som volontär hos Suicide Zero, vad skulle du vilja se för förändring där du bor?
– Vi måste börja prata betydligt mer om psykisk ohälsa i skolan och att de liksom kommunen börjar informera och sprida kunskap om hur man kan förebygga och förhindra självmord.
Vilka är dina hjärtefrågor?
– Hela samhället måste komma till insikt med att depression är en allvarlig sjukdom som kan drabba vem som helst – när som helst. Ett självmord är inget rationellt beslut som någon tar, utan det kan olyckligtvis ske för att det gör alldeles för ont att leva. Vi måste lyfta att det genom enkla medel går att förhindra suicid – exempelvis genom enkel gest att höra av sig, fråga hur hen mår och att våga ställa frågan ”funderar du på att ta ditt liv?”.