Alla barn är olika. Vissa har lätt för att prata, andra gillar bättre att vara tysta. En del blir arga när man ställer frågor, andra tycker bara att det är sååå pinsamt. Så hur pratar man bäst med sitt barn – oavsett vilken personlighet det har? Psykologen Malin Bergström tipsar!
Till att börja med – är det så att alla barn har olika sätt att prata på?
– Absolut! Barn har extremt olika sätt att uttrycka sig på. Det är ju bara att titta på en skolklass. Eller sina vuxna vänner, för den delen. Barn är ju lika olika som vi vuxna. Kanske till och med lite mer olika, eftersom vi vuxna har mer erfarenhet och har lärt oss att anpassa oss efter omgivningens förväntningar och krav.
Vad beror det på?
– Barn föds med olika temperament, det kan man se redan när de är små bebisar. Vissa är mer åt det introverta hållet, andra mer åt det extroverta. Man kan ju också se det inom en och samma familj. Syskon kan vara väldigt olika i sina sätt att uttrycka sig.
Så hur ska man som förälder hantera det?
– Det viktiga är att hitta ett föräldraskap som upplevs tryggt och förtroendeingivande för just ditt barn. Det betyder att du behöver lära känna ditt barn och möta det utifrån just hens sätt att vara.
Säg att man har ett barn som är mer av den tysta sorten då – hur pratar man som förälder bäst med det?
– Om man har ett barn som inte pratar som ett rinnande vatten är det lätt att man som förälder vill ta alla chanser att prata. Man vill utnyttja varenda litet tillfälle som dyker upp till att fråga allt det där som man går runt och undrar. Men det leder ofta till en slags förhörsliknande situation, vilket kan få tysta barn att backa ännu mera. Eller ja, det kan få vilket barn som helst att dra sig undan faktiskt… Så det gäller att gå varsamt fram och lyssna in barnets behov. Prata om lite allt möjligt, så ofta du kan, och låt de djupare samtalen komma när de kommer.
Men som förälder kan man ju bli väldigt orolig för ett barn som inte vill berätta hur livet är och hur det mår?
– Det är fullt förståeligt. Men där skulle jag önska att det gick att ha två saker i bakhuvudet. Ett: att vi lever i en prat- och bildkultur, där förmågan att kommunicera hela tiden premieras. Normen är att det är bättre att prata än att vara tystlåten och det gör att vi ibland kanske oroar oss i onödan för barn som är tysta. För två: det finns fler sätt än prat vi kan använda för att stämma av hur ett barn mår. Om barnet verkar trivas i sin vardag, gör olika saker, har tid för återhämtning och social interaktion, digital eller ej, så mår det förmodligen bra även om det inte är någon pratkvarn. När man gjort den avstämningen med sig själv och kanske på så vis kan lägga sin oro lite åt sidan, så finns det bättre förutsättningar för att prata med det tystare barnet.
– Det kan också vara lätt att som förälder förväxla sina egna behov med barnets. Du kanske är en person som mår bra av att prata om allt du känner och vara öppen med det mesta. Det får dig att känna dig trygg. Men ditt barn är mer av den tysta sorten och det gör dig orolig. Inte för att ditt barn kanske mår dåligt – utan för att du själv känner dig osäker i situationen. Som förälder behöver du ha barnets perspektiv i fokus. Hur kan jag agera för att möta mitt barn så bra som möjligt?
Okej. Och om man har ett barn som alltid blir argt eller irriterat när man försöker prata, hur gör man då?
– Då tror jag återigen att man behöver se situationen ur barnets perspektiv. Det är lätt att känna ”hen fräser åt mig vad jag än gör, det är ju omöjligt det här”, men den reaktionen från barnet betyder ju egentligen bara att man som vuxen inte har lyckats nå fram. Men jag brukar säga att det kan funka att närma sig de här barnen på samma sätt som man närmar sig en arg tvååring, nämligen med rumpan före. Det vill säga undvik konfrontation och ta istället små steg i taget. Kanske lägga något du vet hen gillar utanför dörren, skicka ett snällt sms om barnet har mobil, komma och hämta efter träningen utan att göra något större väsen av det. Mer tänka att ”hur kan jag göra mig hjälpsam för den här aviga lilla människan”.
Ett väldigt pratigt barn då, är det något man som förälder behöver tänka på om man har ett sånt barn?
– Att ett barn pratar mycket behöver ju inte betyda att det berättar om det som är svårt. Det kan finnas sårbarheter bakom pladdret som vi som föräldrar behöver luska lite för att få fram. Men det är egentligen samma sak som med det tysta barnet, det är viktigt att vi ser bakom normen och våra egna förväntningar. Att ett barn pratar mycket betyder inte per automatik att allt är bra, och att ett barn är tyst betyder inte alltid att det är ledset. Du som förälder behöver lära känna ditt barn bakom allt det där.
Finns det något som är bra att tänka på alldeles oavsett vilken sorts barn man har, om man vill skapa en bra dialog?
– Att det handlar om att skapa tillit. Det gör vi bland annat genom att undvika de där samtalen som blir en slags inkvisition där barnets uppgift blir att förse oss med information så att vi kan slippa vara oroliga. Även om vi ser vår oro som ett tecken på att vi bryr oss är det inte troligt att barnet uppfattar den så. Och tyvärr innebär den sortens samtal att barnets behov helt hamnar i skymundan.
– Istället behöver vi föräldrar vända på perspektivet och fundera på hur vi bäst kan finnas där för barnet. Det är ju vi som har erfarenheten och som kan förmedla hopp och tillit och kunskap om världen.
– Ett annat tips är att försöka lära känna barnets kompisar och deras föräldrar. Det ger en stor trygghet och man kan också prata med de andra föräldrarna om sådant man undrar över och oroar sig för. Så slipper man lägga den oron på barnet. Dessutom blir pratet enklare om man känner till barnets vänner och kan fråga hur den och den mår och hur det gick för den på matchen eller hur den har det i skolan nuförtiden.
Malin Bergström är barnpsykolog, forskare och författare, bland annat till boken ”Lyhört föräldraskap.