Fyra år har gått sedan Sanna Lundells mamma Barbro Zackrisson tog sitt liv. I veckan gick hon ut och berättade öppenhjärtigt om sorgen och smärtan efter sin mammas bortgång. "Jag har nästan inte pratat eller skrivit om det alls. Dels för att smärtan fortfarande är för påtaglig och färsk trots att det gått fyra år", skriver Sanna.
Sanna är en svensk folkkär journalist, tv-personlighet och bloggare, dotter till Ulf Lundell och partner till Mikael Persbrandt. Hennes mamma Barbro Zackrisson har varit av en något mer anonym karaktär i den välkända familjen. I veckan gick Sanna ut i en intervju med Allas och bröt tystnaden om sin mammas bortgång. Dödsorsaken är något som Sanna varken pratat eller skrivit om, då smärtan och sorgen fortfarande varit för påtaglig och inte tillräckligt bearbetad. Sanna har inte heller velat att dödsorsaken på något sätt ska överskugga minnet av hennes älskade mamma.
Hade en nära relation
Relationen mellan Sanna och hennes mamma var både stark och nära, men även präglad av Barbros psykiska mående. När Sanna var 14 år gammal, försökte mamman för första gången ta sitt liv – vilket resulterade i att hon under många år fått leva med en ständigt överhängande rädsla och oro. Nu när denna känsla har lättat, har Sanna istället kunnat fokusera på att bearbeta sin sorg liksom alla obesvarade frågor som hon och familjen lämnats kvar med. Sanna skriver i blogginlägget att hon har lyckats omfamnat sorgen, men också accepterat att den alltid kommer att finnas där. Det har varit en lång process, men numera kan Sanna minnas sin mamma med glädje och prata om henne utan att varje gång bli ledsen.
Kritik mot vården
En vecka innan Barbro tog sitt liv, gjorde hon ett självmordsförsök. Barbro lades då in för vård – men fick åka hem dagen efteråt. Sanna riktar stark kritik mot vården och menar att hennes mamma antingen hade behövt ligga kvar eller åtminstone fått någon form av uppföljning hemma. Sanna vill se en utökning av hemsjukvård för personer med psykiatriska diagnoser.
Suicidrisken är så kraftigt förhöjd vid framför allt depression men också bipolär sjukdom. Jag tycker det är märkligt att samhället inte tillhandahåller ett skyddsnät för dem som har den här uppenbara risken. Det finns mycket i hennes död som var så onödigt, kan jag tycka, säger Sanna Lundell.
Stigmatiseringen och tabun måste upphöra
Psykisk ohälsa och självmord är ämnen som många undviker att prata om. Sanna vill en gång för alla att all moralisering, fördomar och attityder kring självmord upphör – självmord är inte ett själviskt val som någon tar. Det har dessutom olyckligtvis kommit att bli en vanligt förekommande dödsorsak i Sverige – och därför är det viktigt att vi börjar prata om detta i mycket högre grad.
Vi har en sådan stigmatiserad bild av suicid, människor blir ju helt stumma när man berättar om dödsorsaken. Vi får någonstans lära oss att tro att det är val, men ju mer jag lär mig förstår jag att det inte är det. Det är en nödlösning som uppstår när människor är sjuka och inte förstår hur de ska ta sig, ingen frisk människa väljer att avsluta sitt liv.
Stötta genom att bara finnas där
När Sanna förlorade sin mamma, upplevde hon att många av hennes närmsta vänner inte fanns där. Hon blev dock positivt förvånad över all hjälp som kom från olika håll och personer som hon inte förväntat sig stöd utav – vilka numera har fått en viktig plats i Sannas liv.
Det öppnar upp för nya möten med människor som varit med om samma sak, det är lite som att öppna en hemlig dörr. Det är så få som pratar om suicid och när man själv varit med om det får man tillgång till den lilla gruppen människor, vi tillhör samma skara överlevare.
I sorgearbetet upplevde även Sanna att många försökte visa och ge stöd genom att ge handfasta tips och råd, men hon vill understryka vikten av att bara finnas där.
Man kanske inte ens orkar prata om det utan det kan behövas en annan typ av stöd. Jag hade en kompis som var fantastisk, hon visade att jag kunde ringa när som helst och att hon alltid skulle ta sig tiden. Det var inte så att jag bearbetade allt med henne, utan bara att hon fanns där var det allra viktigaste.