Träning, balans och välmående har sedan länge legat 20-åriga Wilma Nilsson varmt om hjärtat – men något som omvandlades till ett starkt ångestfyllt tvång när hon kom upp i tonåren. Höga krav på prestation, utseende och vikt kom att påverka Wilma så starkt att det nästan kostade henne livet. Idag mår Wilma bra, har fått verktyg för att hantera livets upp- och nedgångar och vill dela med sig av sin historia för att hjälpa andra.
Wilma Nilsson är 20 år gammal, bor i Stockholm men är född och uppvuxen i småländska tätorten Alvesta tillsammans med sin familj bestående av pappa Micael, mamma Therese och sina fem yngre syskon; Johannes, Zofia, Ebba, Ida och Maja. Utöver sin anställning på träningskedjan SATS, spelar Wilma ishockey på elitnivå i Djurgården IF:s damlag. En karriär som började redan när Wilma var 3 år då hon spelade i den lokala klubben Alvesta SK.
Höga krav och press tog över 14-åriga Wilmas liv
Tonåren är som välkänt en känslig ålder för många – då medvetenheten kring prestationer, status och utseende börjar ta form. Taktlösa och elaka kommentarer kan sätta sina spår och detta är något som Wilma Nilsson fick erfara under större delen av tonåren. Som den drivna och målmedvetna tjej Wilma alltid har varit, bestämde hon sig en gång för alla att göra en drastisk förändring i syfte att bli nöjd med sig själv. Vid den tidpunkten var Wilma helt omedveten om att denna förändring skulle komma att resultera i ett oupphörligt och ångestfyllt självtvivel och förakt.
Känslan av att känna sig otillräcklig, misslyckad och som en börda för sin familj bröt sakta men säkert ned Wilma. I takt med att Wilmas självskadebeteende ökade, isolerade hon sig alltmer sig från sina vänner, successivt minska på matintaget och träningen blev alltmer intensiv. Kärleken till träning hade omvandlats till ett glädjelöst och okontrollerbart tvång. Wilma kom att gå ned sin halva kroppsvikt och när det var som värst svävade hon mellan liv och död med en knapp puls på 30 slag i minuten.
Drivet inom mig, förstörde mig. Jag levde ett liv som inte var mitt och med tankar som inte längre var mina.
Wilma blev akutinlagd på sjukhuset med sondmatning och läkarna visste inte om hon skulle överleva. Något de dock var säkra på var att hon aldrig mer skulle kunna ägna sig åt idrott eller träning. 14 år gammal var Wilma när hon fick diagnosen Anorexia Nervosa – och kämpade mot sjukdomen fram till att hon fyllde 18 år. Åren däremellan dalade måendet och psyket – och vid ett flertal tillfällen ville hon ge upp och försökte att ta sitt liv för att få ett slut på lidandet.
”Jag orkar inte mer", "Jag vill inte se min familj lida på grund av mig", "Jag vill inte leva ett liv som inte är mitt", "Nu ger jag upp". Det var tankar som ständigt snurrade inom mig - dag som natt. Men vetskapen om hur bra mitt liv var innan jag blev sjuk liksom viljan att få leva mitt liv tillbaka var starkare än att ge upp och avsluta.
Vändningen kom…
I början av säsongen 2016/2017 insåg Wilmas dåvarande målvaktstränare Henning Sohlberg, hur pass dåligt Wilma mådde och satte totalstopp för hennes träning. Han förbjöd henne att komma till ishallen och övertalade henne att återuppta kontakten med sjukvården. Kort därefter blev hon inskriven på BUP:s anorexiaenhet i Jönköping och där fick hon spendera veckodagarna under ett halvårs tid.
Min dåvarande målvaktstränare förbjöd mig i stort sett att komma till ishallen - och det var nog det bästa någon kunde göra.
Kombinerat med KBT-samtal fick Wilma lära sig att äta igen liksom tydliga uppsatta mål att leva efter. Regelbunden viktuppgång samt totalt förbud av prestations- och träningsaktiviteter var kraven för att Wilma skulle få stanna kvar på enheten. I efterhand har Wilma förstått att det var just dessa krav som delvis blev avgörande för hennes tillfriskande. Likaså stödet från hennes familj och närmsta vänner, som alltid fanns vid hennes sida liksom hennes egen styrka att fortsätta kämpa och vilja att bli “den gamla Wilma” igen – som var lycklig och fylld av energi och glädje.
Livet går upp och ned
Idag mår Wilma bra och hon har lyckats hitta en balans i livet och känner glädje i det hon tar sig an. Hon trivs med livet i stort i Stockholm och älskar sitt arbete, hockeyn och framför allt alla fantastiska människor hon har i sin omgivning. Hon vill dock understryka att livet inte alltid är på topp och att dagar med tvivel och prestationsångest kommer och går, men till skillnad från tidigare har Wilma numera verktyg att hantera dessa upp- och nedgångar och vet att de går över.
När Wilma tänker tillbaka på sitt 14-åriga jag, ser hon en väldigt olycklig tjej med dåligt självförtroende – och som kopplade hennes egenvärde till hur hon såg ut och presterade.
Allt jag vill göra är att krama den lilla tjejen och säga att hon är fantastisk. Att hon är tillräcklig, att hon är vacker och att hon duger precis som hon är.
Tanken om ”varför detta drabbade just mig” har slagit Wilma vid ett flertal tillfällen, men har landat i att hon inte hade varit den hon är idag utan det som varit. Wilma har symbolen av ett semikolon intatuerat på sin vänstra handled – vilken symboliserar hennes resa och val att fortsätta leva. I kommande hockeysäsong kommer hon ha symbolen lackerat på sin hjälm.
Wilmas förhoppningar om framtiden
Wilma hoppas att den allmänna kunskapen kring psykisk ohälsa och suicid ska öka och att ämnet i sig normaliseras. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att psykisk hälsa införs som en obligatorisk del av utbildningar för yrken som rör arbete med människor såsom lärare, tränare och ledare av olika slag.
En positiv utveckling som Wilma dock har sett är att allt fler börjar öppna upp sig och berätta om sina tankar, känslor och hur de mår. Detta är något som hon själv saknade när hon själv var sjuk och tror att det är otroligt viktigt att ha en stark förebild att se upp till och identifiera sig med.
Till de som på olika vis kämpar med livet, vill Wilma förmedla:
– Fortsätt kämpa och ge aldrig upp! Tro på dig själv, våga ta hjälp och öppna upp dig för någon du litar på. Berätta hur och vad du känner, hur konstigt det än må vara. Jag lovar dig, du är inte ensam med dina tankar, även om det kan kännas så just nu. Du är inte dina tankar och det går att ta sig ur dem, bara man är öppen, vågar ta hjälp och våga visa sig svag. Du kan och ska ta dig ur det här.