– Han levde för skog och jakt, Björn. Det var det enda han hade i huvudet och även om det på senare år blev både raggarbilar, tjejer och lite öl så levde och andades han skog och jakt.

Och det låter ungefär så här:

– Han hade en bra känsla för när man kan ploja och liksom stöka runt lite. Han var… haha… jävligt rolig faktiskt. Han var också snäll och vänlig. Han var hjälpsam. Han hade förmågan att se om någon behövde lite extra stöd eller om något inte stod helt rätt till. Han hade en fenomenal känsla för att känna av situationer.

Och det låter ungefär så här:

– Han och en klasskompis skulle åka Vasaloppet. De hade blivit utmanade av gympaläraren där nere i Älvdalen där han gick i skolan. Läraren sa att: ”Ni kommer aldrig klara det.” Då hade han sagt, Björn, ”Jag ska åka i åttor runt dig, jag ska vinna över dig.” Och det skulle han ha gjort. Han skulle ha gjort en riktigt bra tid dessutom. Han var en jäkel på att åka skidor, Björn.

Men det låter också så här:

– Vi hade 18 år och 29 fina dagar ihop, även om jag inte är helförtjust i den sista dagen.

Du har så mycket att berätta och det känns som att det finns jättemycket mer. Vad händer inom dig när du beskriver Björn?

– Jag vet inte, det är…

Han suckar.

– … jag… jag fylls av någon sorts värme.

Han suckar igen.

– På något vis får jag ha honom hos mig en stund till.

När Johan pratar om Björns liv vill orden aldrig ta slut, men den som pratar om Björns liv kommer förr eller senare också att komma fram till den punkt i berättelsen som berör Björns död och det är då orden slutar lyda militärens order. I nästan en halv minut kämpar han, försöker ta sats, för att hitta tillbaka till formuleringsförmågan.

– Jag vet inte om det också litegrann fungerar som någon form av sorgebearbetning. Någonting lättar när jag får prata om honom. Det är så jäkla mycket skit som ska ut och jag orkar inte gå och bära på allt. Det här blir en del i att skyffla bort själva sorgen.

Björn tog livet av sig förra hösten, strax innan de första snöflingorna skulle falla över Jämtland. Hans föräldrar hade inte anat något och de är inte ensamma om sin historia. Tonåringen som begår självmord – ”som en blixt från klar himmel” – och föräldrarna som under resten av sina liv stångas mot ett hånflinande, oöverstigligt ”varför?”. Det var mitt i det här som Johan kom till någon form av insikt. Vägen dit var brutal, men likväl viktig att dela med sig av. Sonens suicid hade också lämnat fysiska spår.

– Det var ju… vi kände ett behov av att få städa undan det där. Och när vi sitter där och skrapar upp det som en gång var vår Björn… då konstaterar jag att… vi ska nog inte försöka hitta vårt ”varför?”. ”Varför såg jag inte det här?”, ”Varför sa jag så?”, ”Vad hade hänt om jag…”. Vi ska inte leta efter det. Därför att det hjälper oss inte här och nu. Jag tror aldrig det kommer hjälpa oss. Bakom varje svar kommer bara ett nytt ”varför?”.

Bara några veckor senare skulle familjen försöka fira jul, men aktiviteterna väckte mest en ny typ av ”varför?”. Johan och hans fru frågade Björns syskon vad de ville göra och de svarade:

– Måste vi göra någonting? Kan vi inte bara få sova?

Så sova fick de. Johan minns också hur en vän till familjen, en kvinna som många år tidigare förlorat sin pappa i suicid, kom förbi huset och bara fanns där för dem en stund. Han har svårt att sätta fingret på exakt vad det var hon gjorde, men det är tydligt att han känner tacksamhet (En tid efter vårt samtal skickar Johan ett SMS där han ytterligare understryker betydelsen av att ta emot all hjälp man kan få). Senare på dagen försökte de sig också på de obligatoriska släktträffarna men ganska snart tvingades de konstatera det som de egentligen redan visste; första julen utan Björn var krafterna slut.

– Gör som du vill och gör det du känner för. Det finns inga måsten och det finns inga rätt eller fel, utan man ska orka göra det. Om man bara ska ta sig igenom det eller om man ska ha ”Bullerbyn-jul”… grunden i det hela är att göra det du känner för och vill göra. Det viktiga är att du orkar, att man inte spänner bågen för mycket, säger Johan.

Det fanns jultraditioner som var mer Björnmärkta än andra. En liten julklapp på morgonen, gärna julpromenad på förmiddagen, så att kroppen fick möjlighet att ”göra plats” för all julmat. Han gillade middagarna där man fick sitta och prata med släkten och kanske även utmana dem i något kortspel.

När familjen nu närmar sig andra julen utan Björn kan traditionerna komma att förändras. På ett sätt för att ta hänsyn till den som saknas, på ett annat sätt för att ta hänsyn till något så alldagligt som gammal hederlig syskonkärlek.

Nästan lite retfullt, roligt mitt i det mörka, tycks Johan pika Björn för det maktvakuum han lämnade efter sig i syskonskaran.

– Björn var äldst. Och med en storebrors järnvilja drev han ju igenom sitt. Jag vet att lillasyster inte är helt förtjust i det där med kortspel och nu är lillasyster storasyster – äldst – och tycker att hon borde ha lite mer att säga till om. Det kanske är lite halvbarnsligt men någonstans tycker jag väl att syskonen måste få lov att säga sitt. Det är ju deras bror. Nu försöker vi skapa några nya traditioner och inte driva de gamla för hårt. De kanske kommer tillbaka så småningom… men just nu får de vila en stund.

Traditionen med en liten gåva på morgonen fortskrider dock.

– Björn hade en kompis som förlorade sin bror i en olycka. Min hustru frågade den familjen hur de brukade göra på jul och fick svaret att de går ner till graven och ger honom en julklapp. Nu gör vi likadant.

Johan skrattar till när han tänker på vad som kommer finnas i Björns paket.

– Det är en snusdosa och en Red Bull, för snus – det tyckte han om – och Red Bull – det tyckte han om – och det… det blir någon känsla av delaktighet i det där.

Tänd ett digitalt ljus för någon du saknar i jul.