Cissi och Tommy
– Förlåt för att jag inte kunnat köpa någon julklapp till dig.
Cissi tittade på sin pappa. Hon var 25 år och klarade sig alldeles utmärkt i tillvaron, med eller utan julklappar. ”Det viktiga är väl att vi sitter här,” tänkte hon för sig själv.
Pappa Tommy var en funderande människa och inför den där julen, december 2015, hade han gömt sig extra djupt inne i sitt eget huvud. Bara att de kunde fira högtiden tillsammans var någon form av gåva.
Jularna med pappans sida av släkten brukade innebära ett klassiskt Svensson, Svensson-staplande av traditioner på varandra. Julbord, Kalle Anka. Luta sig mot fönsterrutan i hopp om att få en skymt av tomten. Sedan fanns det andra former av traditioner. Som Tommys försök att på ett eller annat sätt dra sig undan.
– Jag tror att han egentligen tyckte om julen, men att han hade svårt för den sociala pressen den många gånger innebar, minns Cissi tillbaka.
Men 2015 satt de där tillsammans. De hade avverkat någon sorts julklappslek. Ett sådan där spel där släktingar köper presenter utan specificerad mottagare och sedan hittar på olika sätt att lotta ut dem till varandra. Cissi hade dragit nitlotten. En deppig låda med skumtomtar. Pappa Tommy, däremot, hade lekt hem skålar från Kosta Boda. ”Hur fina som helst”. Turkosa.
Han hade inte kunnat köpa någon julklapp till sin dotter, men nu fanns åtminstone något han kunde ge henne. Cissi fick de turkosa Kosta Boda-skålarna. Den sista julklapp hon någonsin skulle ta emot från sin pappa. Strax efter årsskiftet var han död.
Ett år gick och till slut kom december igen. Första julen efter Tommys självmord. Första julen utan pappa.
Cissi åkte inte till faderns sida av släkten den här gången. Inget ont mot dem, förstås. Det var inte det det handlade om.
– Jag tror att det var mitt sätt att… ta mig igenom julen. Att inte placera mig själv i en situation där jag visste att det skulle bli ett för stort tomrum, förklarar hon.
Andra julen utan pappa blev på sätt och vis svårare. Cissi hade själv blivit förälder.
Första julen utan morfar.
– Jag tror att de flesta fungerar så, att det finns tider på året som man förknippar med den här personen, vem det än är. Det är klart att med pappa blir det ju hans födelsedag, fars dag och alla de grejerna, men man känner också en stor tomhet när det gäller barnen. Att han inte finns där när de fyller år och så.
Hur har du gjort för att hantera de känslorna?
– Jag har någonstans landat i att han hade velat att man hade kul och att man kunde känna glädje. Det landade jag ändå i ganska snabbt, men man har ju fått påminna sig själv om det alla gånger man kommer att tänka på att han saknas vid något speciellt tillfälle. Han hade velat att man var glad och såg positivt på saker.
Vad innebär julen för dig nu?
– Alltså, det har gått så många år nu så man ser väl på det på ett annat sätt. Nu känns det mer positivt igen. Kanske kan alla samlas och bara känna glädje.
Numera är Cissi instruktör på Suicide Zeros Våga fråga-utbildningar. Hon tänker ibland på den lista med varningssignaler som presenteras där. Förr nämndes ”börjar ge bort sina saker” som ett tecken på att någon kunde vara suicidal. Det har gått sju år sedan hon fick de turkosa Kosta Boda-skålarna pappa Tommy vunnit i julklappsleken.
Var har du de skålarna idag?
– Längst in i skåpet. Ja, det är sådant som man önskar att man använde men… som man kanske aldrig kommer våga använda. De blev på något sätt en symbol för hur dåligt han mådde.