Amanda och Adam
Adam fanns på söndagen. Amanda har svårt att beskriva ett före och ett efter självmordet och det beror delvis på att hon helt säkert minns att Adam fanns på söndagen. Han hade suttit vid matbordet och levt. Adam hade en historik av depression och självmordsförsök, men på söndagen var han levande och satt vid samma matbord som Amanda. På måndagen skulle hon förhålla sig till en värld där hennes lillebror inte längre fanns.
– Vi träffades ena sekunden. Andra sekunden var han borta. I princip så. Det tog så himla lång tid att förstå vad som hade hänt, samtidigt som det bara var ett stort tomrum. Jag tog det dag för dag, för att kunna förstå situationen och överleva. Många känslor. Det är svårt att sätta ord på hur det var för jag tror mig ha förträngt mycket av den tiden. För att skydda mig själv.
Amandas Adam var en konstnärssjäl. Han tecknade tigrar, ansikten, fantasifoster bara han kände till. Ibland fastnade han framför Youtube för att få lära sig nya tekniker och motiv. Adam var väluppfostrad men tystlåten och konsten blev ett sätt för honom att uttrycka sig. Genom konsten har Amanda också kvar en liten bit av Adam. Han skissade av något blomliknande de båda tatuerade in några månader före måndagen.
Adam gick bort i suicid, 20 år ung.
– Jag tror att jag ganska snabbt bestämde mig för att jag ville fortsätta leva mitt liv som jag gjort hela tiden, säger Amanda och utvecklar:
– Jag har alltid spelat fotboll, till exempel, och det valde jag att fortsätta med ganska direkt. Jag berättade för laget ganska fort för jag tyckte att det skulle vara mycket lättare om alla visste, eller om de som behövde veta visste. Jag fortsatte även med skolan, jag pluggade på den tiden. Jag var väl i skolan två eller tre dagar efter (Adams bortgång). Jag vet att det är jätteindividuellt hur man väjer att göra. Vissa är hemma jättelänge, sjukskrivna, men jag tror det var viktigt för mig att fortsätta leva. Jag tror inte att någonting hade blivit bättre – för min del – av att sitta hemma. Det var den vägen jag gick, sedan vet jag inte om det var rätt eller fel, men det finns’la inget rätt eller fel i det.
Vintern 2023 är den sjunde julen utan Adam. Amanda minns när de båda var små och följde noggranna procedurer runt dopparedagen. Gröt till tomten. Pappans något hemsnickrade tradition med tomtebloss i trädgården. Hon minns när de båda var lite äldre och Adam gillade att mest bara följa strömmen i pepparkaksbakandet och pyntandet av granen.
– Vi firar fortfarande ganska likt. Nu har jag ju partner och så men när vi är hos mina föräldrar, vilket vi ofta är på julafton, blir det väldigt påtagligt vid julklappsutdelningen och även inför jul när vi ska köpa julklappar till varandra att man inte har den extra presenten att köpa, eller den extra personen som sitter vid granen, eller den extra personen vid middagen, utan det är liksom fyra stolar och en är tom. Det är väl när alla är samlade som det blir mest påtagligt (att Adam inte är där). Det runtomkring märks inte lika mycket… längre.
Det finns fortfarande kvar en känsla av att det är ytterligare en present, ytterligare en stol du räknar in men som inte fylls?
– Vid högtider blir det så. ”Det ska vara en till som delar ut julklappar” eller ”som ska vara med och köpa julklappar” och ”som ska äta” eller ”som ska titta på Kalle” och speciellt nu. Sex år senare har det hänt väldigt mycket. Jag har fått en dotter, till exempel, och det är en person han aldrig fick träffa. Han hann aldrig träffa henne. Det finns så mycket i jul och andra högtider som man hade velat dela med honom. Det blir en annan känsla nu när man har barn än vad det var för kanske tre år sedan när man fortfarande bearbetade att han var borta. Nu är det så mycket mer, liksom.
Du får andra perspektiv på det som hänt, i och med att ditt liv gått vidare?
– Ja men exakt och det är det som är krocken… hela tiden fortsätter man ju leva, men han är kvar där borta. Det har hänt så mycket som han har missat… eller det är så jag ser det. ”Missat”. Julen blir också annorlunda när man har småbarn. Då vill man bevara traditionerna vi vuxit upp med, båda två. Det blir väldigt tomt i det avseendet.
Varje år i Sverige dör runt 1 500 personer i suicid. Med utgångspunkt i det talet blir matematiken ganska enkel. Tiotusentals anhöriga kommer behöva dela Amandas erfarenhet av att någon saknas på julafton. Det blir en första, en andra och en sjunde jul utan Adam. Eller pappa. Eller storasyster. Eller morfar. Amandas råd till dig som om några veckor för första gången ska möta julhelgen i sorg är tydligt: tillåt dig själv att sänka kraven.
– Ta bara helgen som den kommer. Känner man inte för att fira jul så gör man inte det. Det finns liksom inget rätt eller fel i det här heller. Det viktiga är att man gör det som känns rätt för stunden, men framför allt att man inte sätter för höga krav. Det behöver inte vara Janssons frestelse, skinka, köttbullar, hela den… orkar man inte laga så köp färdigt. Det är egentligen bara en av alla helger.