banner finger

Nyligen publicerat

Så här arbetar Södermanland för att förebygga självmord

  • 27 januari 2017 |

lotta2
Fler och fler län och kommuner antar handlingsplaner för att förebygga självmord. Södermanland är ett av dessa län. Så här svarar samordnaren Charlotta Skålén på hur arbetet genomförs.


Berätta om hur Södermanland arbetar för att förebygga självmord?

- Arbetet har bedrivits i projektform sedan 2013. Vi har främst satsat på att höja kunskapen bland alla som i sitt yrke kan tänkas komma i kontakt med psykisk ohälsa. I takt med att projektet har blivit känt har vi märkt att det faktiskt berör många yrkesgrupper, inte bara psykiatrin och primärvården som man kanske ser som självklara. Skolan, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Kriminalvården, Kyrkan, Skatteverket, Räddningstjänsten, Polisen, SOS och många fler möter i sitt arbete människor med suicidtankar. Utöver att höja kunskapen om suicid och suicidprevention har vi arbetat med att stärka samverkan mellan berörda yrkesgrupper.

Vilka samarbetar du med?
- Främst har jag samarbetat med en mycket väl fungerande och kunnig styrgrupp och en referensgrupp med stora kontaktytor. Att vårt interna samarbete har fungerat så bra har varit en framgångsfaktor. Jag har haft tillgång till flera perspektiv, från psykiatriker, psykolog, brandman, polis, folkhälsovetare, skolsköterska och duktiga tjänstemän med stor projektvana. Brukarorganisationer har också involverats.

Vad har du fått för insikter på vägen?
- Vi måste prata mer om hur vi mår! Bortom facebook-lyckan. Genom att dela livets svårigheter upptäcker man att man inte är ensam. Att må dåligt ibland är något som drabbar alla och det är helt normalt. Var tredje patient som söker primärvård lider av psykisk ohälsa. Genom att normalisera livets svängningar tror jag psykisk ohälsa blir mindre dramatisk och mindre stigmatiserad och leder förmodligen också till en minskad press på att vara lycklig och framgångsrik, som ändå ingen kan leva upp till hela tiden!

Har Södermanland ett tydligt mål för hur mycket självmorden och självmordsförsöken ska minska?
- Det går inte att ha något annat än en nollvision, däremot finns inget formellt beslut i skrift vilket kan vara något att fundera på.
Målen vi har är att fortsätta det arbetet som bedrivits i projektform. Vi håller nätverken som startats i och med projektet levande och vi fortsätter att satsa på utbildning och kunskapsspridning.

Hur säkerställer ni att de som genomfört ett självmordsförsök får adekvat stöttning efter att de skrivs ut från en vårdinrättning?
- Vi gör alltid individuella bedömningar. Vi har flera olika typer och nivåer av insatser i samband med utskrivning. Det rör sig om en skala från uppföljning på reguljär öppenvårdsmottagning, till tät kontakt via telefon och/eller hembesök.

Hur säkerställer ni att ni hittar varningssignaler på psykisk ohälsa så tidigt som möjligt? Och hur säkerställer ni då att individen får skyndsam och adekvat hjälp?
- Våra akutenheter är bemannade med erfaren personal som är vana att hantera suicidala patienter. Vi har inte haft något suicid där patienter inte lagts in vid akut kontakt. Suicidriskbedömningarna innefattar en beskrivning av risk- och skyddsfaktorer, för att underlätta den fortlöpande bedömningen av risken.
Detta arbete är en naturlig del av vad den psykiatriska personalen gör. Det är inte möjligt att skriva ner rutiner och följa dessa, eftersom de enskilda ärendena har unika inslag. Likaså är suicidriskbedömning i slutändan ett känslomässigt ställningstagande hos den enskilde medarbetaren.

Hur arbetar ni för att utvärdera resultatet av det suicidpreventiva arbetet?
- För projektets del använder jag mig av landstingets och kommunernas gemensamma FoU-resurs. Vi har tidigt konstaterat att vi inte kan utvärdera om arbetet i projektet i sig leder till ett minskat antal suicid i länet även om det naturligtvis är effektmålet. Däremot kan vi utvärdera om projektet leder till ökad kunskap och en förbättrad samverkan vilket på längre sikt kanske kan visa sig påverka suicidtalen.

Läs mer ...

Hon målar för att ge hopp

  • 26 januari 2017 |

20161001 190253

Efter att hennes son Daniel tagit sitt liv trodde konstnärinnan Annika Kihlmark att hon inte kunde måla mer. Men efter en tid strömmade känslor fram. Genom att måla bearbetar hon sin sorg och hoppas även kunna ge tröst till andra. Nu ställer hon ut och donerar tio procent av intäkterna till Suicide Zero.

Berätta om din konst, vad är det du målar?
– I min konst bearbetar jag sorgen efter min son Daniel som tog sitt liv när han var 24 år. Målningarna är emotionella och expressiva och handlar om döden, och om livet efter Daniel.

Vad betyder målandet för dig?

– Det betyder allt. Efter Daniel trodde jag inte att jag kunde måla. Jag ville inte och var omotiverad Men några månader efter hans död så började jag. Och det strömmade fram hur mycket känslor som helst. Innan målade jag ljusare och fler motiv, men efter att Daniel tagit sitt liv blev det mycket tankar på döden och livet. Och därigenom blev konsten djupare.
– Det jag vill är att beröra, dela med mig och trösta. Och det får jag bevis på att jag gör av dem som köper min konst.

20170119 090611

Du skänker en del av intäkterna till Suicide Zero, varför?

– Suicide Zero betyder så mycket för mig. Jag kämpar mot psykisk ohälsa. Det har varit en drivkraft att jag fått engagera mig och att jag försöker förändra och bidra till att psykisk ohälsa uppmärksammas. I min konst känner jag att jag kan bidra med frågor om utsatthet och ensamhet, och där kommer Suicide Zero in. Därför känns det rätt att donera tio procent av intäkterna till Suicide Zero.

20161220 103916

När pågår utställningen?

– Vernissage är lördagen den 18 februari kl 10-16 på Engelsons galleri på Storkyrkobrinken i Gamla Stan i Stockholm. Söndag är det öppet 11-16. Måndag är det stängt. Tis-tors 11-16.

Läs mer ...

Låt inte sorgen överskugga allt

  • 23 januari 2017 |

eva grav

Eva Wedberg framför dottern Helenas grav

Det blev inte som vi tänkt med kattungarna som föddes för några veckor sedan. De fyra ungarna kunde inte tillgodogöra sig näring. De små kattbäbisarna som var så små när de föddes blev allt mindre och efter några dagar dog alla utom en. Vi var jätteledsna. Det var katter, men vi fäste oss vid dem ändå. Och de små varelserna väckte beskyddarinstinkterna i oss. Vi var så glada när ungarna föddes och tyckte vi förtjänat att få ha dem hos oss. Och så förbyttes det i tårar.

MEN det visade sig att den unge som var kvar var pigg och växte som den skulle. Efter en vecka fick den ögon, nu är den 3 veckor och har börjat leka så smått.
Vi insåg snart att kullen som föddes inte var livskraftig och att det nog inte skulle ha blivit några katter. Det innebär också att den lilla krabat som är kvar egentligen inte skulle ha förutsättningar att klara sig.

Vi skulle inte ha haft någon kattunge men vi har en. Med det perspektivet är det helt fantastiskt med denna lilla krabat. Vi kallar den ”Miracle baby” för så känns det emellanåt. Och vi är helt förälskade. Verkar så klart helt knäppt för den som inte har husdjur själv.

Det jag vill komma till och som katterna får symbolisera, är att vi själva ibland kan välja vilket perspektiv vi ska ha till det som händer oss. Vi kunde ha fortsatt vara ledsna för de förlorade kattungarna. Nu är vi istället otroligt glada för den krabat vi har. Vi uppskattar den säkert mer än vi gjort om vi inte haft fler ungar från början.

Det är inte alltid så lätt att välja, jag vet. Vi kanske vill men orkar inte.

Men vi tar alltför ofta det vi har för givet. Vi glömmer bort att uppskatta det och strävar efter något annat.

Vi grämer oss över våra misslyckanden istället för att vara stolta över det vi åstadkommer. Jag gör det alldeles för ofta. Förra veckan hade jag sju liknande ärenden på mitt jobb. Sex av dem fixade jag med lyckat resultat, det sjunde strulade till sig. Gissa vilket av dessa jag funderade på efteråt.

Som ni vet förlorade jag en älskad dotter för några år sedan. Det kan vara extra svårt för oss som förlorat någon nära att se dem som finns runt oss. Och sorgen måste få ta sin tid. En viss saknad måste få finnas, det går aldrig att helt komma ifrån de största sorgerna som drabbar oss. Men desto viktigare att vi ser dem vi fortfarande har hos oss och inte låter sorgen överskugga det för alltid.

kisse
Lilla Katniss. Döptes till Jack Sparrow men vi fick ändra det när det visade sig vara en tjej.

För att läsa fler av Eva Wedbergs blogginlägg klicka här: http://catchingup.bloggplatsen.se/ 

Läs mer ...

Efter nollvisionen - vad händer nu?

  • 23 januari 2017 |

karin

Suicide Zero arbetar för att alla län och kommuner ska ha handlingsplaner för att minska självmorden lokalt. Ett län som nu har en nollvision och ett pågående arbete är Värmland. Karin Haster är Värmlands samordnare och svarar här på vad som händer.

Värmland antog i fjol en länsövergripande handlingsplan för att förebygga självmord. Vad har hänt därefter?
- Vi har konstituerat en regional samverkansgrupp och arbetet fram ett ramverk för handlingsplan. Vi arbetar också för en bred förankring av frågan i länet!

Vad är din roll i detta och hur arbetar du?
- Jag är regional samordnare i Värmland men har också ett uppdrag på nationell nivå genom uppdrag psykisk hälsa, att samordna utvecklingsarbetet i länen genom utsedda samordnare. Vidare samverkar vi också i hälso- och sjukvårdsregionen Uppsala-Örebro.

Stämmer det att alla kommuner i Värmland ska ha lokala handlingsplaner?
- Det kommer att finnas lokala handlingsplaner men till största del kommer de att utgå från lokala geografiska områden där det redan finns samverkansstrukturer uppbyggda. Det innebär att kommunerna samverkar.

Finns delmål för hur mycket självmorden och självmordsförsöken ska minska?
- Vi håller på att arbeta med det i den övergripande handlingsplanen för länet.

Finns en budget för arbetet?
- Delvis.

Vad har du fått för respons?
- Det finns ett stort engagemang och vi lär oss hur vi kan samarbeta ännu bättre, så det här arbetet kommer ge effekter på andra samverkansområden, tror jag.

Vilka samarbetar du med?
- Länets kommuner, Region Värmland, Länsstyrelsen, Svenska kyrkan, Räddningstjänsten, Polisen, Trafikverket, brett i hälso- och sjukvården, Uppsala- Örebro hälso- och sjukvårdsregion, Folkhälsomyndigheten m.fl.

Vilka utmaningar stöter du på?
- Det är så många frågor som ska prioriteras och det finns så många utmaningar så utmaningen blir att orka hålla i och hålla ut!

Vad har du för uppbackning från politiker i Värmland?
- Värmlands politiker har antagit en 0 vision.

Övrigt du vill tillägga?
- Suicidprevention måste prioriteras men måste också ses i sammanhang och inte som en isolerad fråga.

Läs mer ...

Suicide Zero söker insamlingsansvarig

  • 16 januari 2017 |

Insamlingsansvarig
Över 1500 personer tar sitt liv i Sverige varje år. Det är sex gånger fler än som dör i trafiken. Män står för 70 procent av alla självmord. Ungefär en ungdom i veckan avslutar sitt liv. Suicide Zero fyller en livsviktig funktion för att informera politiker, journalister, vård- och skolpersonal samt allmänheten om hur självmorden kan minska.

Sedan Suicide Zero startade i april 2013 har vi gått från ingenting till att vara den största suicidpreventiva organisationen på sociala medier. I skrivande stund är det över 40 000 som gillar oss på Facebook. Vi har över 500 medlemmar, över 200 volontärer och vi är en viktig röst för att kommunicera kring hur självmord kan förebyggas.

Suicide Zero är personellt sett en liten organisation. För närvarande är vi 1,6 anställda. Men mycket talar för att vi kommer att växa ordentligt i år. Många är de som startat egna insamlingar, skänkt pengar via kampanjer och sms, köpt gåvobrev och skänkt minnesgåvor. Det i kombination med större gåvor gör att vi nu behöver någon som kan bygga upp och arbeta långsiktigt med vår insamling.

Bakgrund
Du behöver ha gedigen erfarenhet från insamlingsarbete i den ideella sektorn. Du har lätt att kommunicera, är serviceorienterad, professionell och är inte rädd för att säga din mening.

Du får gärna ha erfarenhet av KomMed, som är den organisation samt databas för insamling som vi använder. Personal på KomMed är de som i dag sköter vår givarservice.

Det är bra men inte avgörande om du har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och självmord i din närhet. Den insamlingsansvarige kommer att spela en mycket viktig roll för att vi ska lyckas med den tillväxt som vi förväntar oss under 2017-2020.

Arbetsuppgifter
Du kommer att ansvara för hur vi lägger upp vår insamlingsstrategi. Du kommer att arbeta med all slags insamling, som privat givande, företagsgivande, digital marknadsföring, försäljning av produkter och även med att sälja in utbildningar och föreläsningar.

Personalvision
Eftersom vi arbetar med att förebygga psykisk ohälsa och självmord så behöver vi föregå med gott exempel. Vår målsättning som arbetsgivare är att vara ett föredöme. 

Suicide Zero är fortfarande en ung organisation som i stor utsträckning bygger på ideellt engagemang. Men med en professionell insamlingsansvarig kommer vi att ta ett stort steg framåt i att säkra intäkter och därigenom bygga upp en stabil och långsiktigt arbetande organisation.

Varaktighet
Ett år 80-100 procent med placering i Stockholm. Stor sannolikhet till förlängning och fast tjänst.

Skicka din ansökan, referenser, löneanspråk och personligt brev till alfred(snabela)suicidezero.se

Skicka din ansökan senast den 18 februari. Anställningen tillsätts så snart som möjligt och vi kommer att intervjua löpande. 

Läs mer ...

De vann pris för bästa artikel i Läkartidningen

  • 30 december 2016 |

ullakarin nybergJan Beskow
Grattis till att du Ullakarin Nyberg tillsammans med professor Jan Beskow vunnit pris för bästa artikel i Läkartidningen. Vad innebär priset?

- Tack! Prisutdelningen går av stapeln den 19:e januari och då får vi höra motiveringen. Jag vet inte riktigt vad priset innebär mer än att det förstås är stor ära för oss som skrivit artikeln och en betydelsefull markering från Läkartidningens sida, att de väljer att ge priset till en text om suicidprevention. Läkartidningen kommer ut en gång per vecka och skickas till alla läkare i hela Sverige som är medlemmar i Läkarförbundet så många kommer att ta del av det vi skrivit. I sociala medier har artikeln väckt en livlig diskussion om bemötande i vården och det är positivt tycker jag.

Vad är det viktigaste ni vill få fram med artikeln?
- Många samtal om självmordsavsikt mellan behandlare och patient sker idag utifrån en given struktur där behandlaren frågar och patienten svarar. Ibland används skattningsskalor med färdigformulerade frågor, trots att vi vet att dessa skalor sällan fungerar för att förutse självmordsrisk. Ett sådant samtal kan naturligtvis fungera bra om behandlaren är en duktig lyssnare och frågar om det som är relevant för den unika individ hen har framför sig, men alltför många som söker professionell hjälp upplever att de aldrig får en chans att berätta sin historia för någon som verkligen lyssnar utan förutfattade meningar. Jan Beskow och jag och många med oss jobbar för ett förändrat synsätt där den professionella bedömningen tar sin utgångspunkt i patientens berättelse och unika behov. Målet med samtalet ska vara att behandlare och patient når en gemensam förståelse av de problem patienten brottas med just nu och att man kommer överens om vilken hjälp som behövs den närmaste tiden.

Ni skriver i texten: "Känslan av att inte bli förstådd är fortfarande vanligt förekommande hos suicidala personer." Varför är det så?
- Många människor som tänker på självmord som en möjlig utväg skäms över sina tankar. Skammen kommer av att självmord fortfarande är ett stort tabuområde, men kanske också för att förlorad livslust krockar med samhällets ideal om att man ska vara livsälskande, positiv och välja rätt. Det krävs stor känslighet och specifik kompetens för att hjälpa en människa att berätta om sina självmordstankar och många i vården har inte fått hjälp att utveckla den kompetensen. Det finns väldigt få kurser som handlar om hur man samtalar med självmordsbenägna individer och hur man kan förhålla sig för att underlätta deras berättelse, trots att kunskapen om detta är stor. Det gör att både patienten och behandlaren kommer i kläm. Man tvingas improvisera i svåra lägen och det blir sällan bra. Vi är många som jobbar med att sprida kunskap om samtalets betydelse och om samtalskonst och jag hoppas att vår artikel kan underlätta det arbetet.

Det står också att: "det nuvarande bemötandet är utformat mer för att tillfredsställa klinikerns behov än patientens." Vad beror det på?
- Det finns gott om rutiner och riktlinjer som styr hur vården utformas och där ingår krav på noggrann utredning och dokumentation. Det är förstås bra, alla vill ju att journalen ska innehålla viktig information och att noggranna utredningar ska göras, men det är lätt att patientens berättelse tappas bort när bedömningen sker med ett utifrån-perspektiv. Alltså att du som söker hjälp svarar på mina frågor och att jag bedömer dina svar, som sedan leder till en diagnos. Vi måste hitta former för större delaktighet mellan patient, närstående och professionella. Om en patient uppfattar att hens egna tankar, reflektioner och resurser inte tillmäts någon betydelse i samtalet är det många som tystnar. Människor har ju respekt för vårdgivare och vill göra det som förväntas av dem. Därför behåller man det viktiga för sig själv om berättelsen inte uppmuntras, särskilt om det gäller något som man skäms över.

Förklara vad ni menar med patientens berättelse först, eventuell diagnostik sedan.
- Psykisk sjukdom är en viktig underliggande orsak till självmordshandlingar, men de flesta som har en psykisk sjukdom tar inte sitt liv. Det är oerhört svårt att förutse vem som riskerar att låta självmordstankar övergå i suicidala handlingar. Hittills har suicidprevention i vården framförallt fokuserat på att behandla underliggande psykisk sjukdom, men vi är många som ser på självmordsbenägenhet som en egen process som behöver specifika insatser utöver behandlingen av eventuell sjukdom. Den drabbade kan till exempel behöva lära sig nya sätt att lösa problem, acceptans av olika känslor, hur man tröstar sig själv, hur man uppmärksammar sin egen kompetens och så vidare. Tyvärr får alltför få den hjälpen idag och vi tror att fokus på patientens berättelse skulle kunna leda till en utveckling i den riktningen. Den som lyssnar istället för att fråga har större förutsättningar att förstå och det är lättare att agera på ett sätt som gynnar patienten om man förstår.

Övrigt du vill tillägga?
- Jag är oerhört glad över att intresset för psykisk ohälsa och suicidprevention är så stort och att vi är många som engagerar oss för en positiv utveckling. Det arbete som ni gör i Suicide Zero och andra ideella organisationer är ovärderligt och jag vill tacka alla eldsjälar som bidrar till att samarbetet mellan drabbade, professionella och andra blir allt bättre.

Klicka här för att läsa Ullakarin Nybergs och Jan Beskows text: http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Kommentar/2016/03/Suicidpreventionen-kan-bli-evidensbaserad-och-effektiv/ 

Läs mer ...

​Nordstjernan donerar 500 000 kr till Suicide Zero

  • 19 december 2016 |

Viveca o Mattias

Viveca Ax:son Johnson, ordförande för Nordstjernan, samt Mattias Sunneborn, idrottare och ambassadör för Suicide Zero

Investeringsföretaget Nordstjernan donerar en halv miljon kronor till Suicide Zero. Det är den största enskilda gåva Suicide Zero hittills fått.

Varje år tar över 1500 personer sitt liv i Sverige. Något som fler och fler uppmärksammar och vill göra något åt. Ett företag som vill bidra till att minska tragedierna är investeringsföretaget Nordstjernan.
– Vi tycker det är viktigt att öka kunskapen om psykisk ohälsa och har förhoppningen att därmed kunna bidra till att antalet självmord också minskar, säger Viveca Ax:son Johnson, ordförande för Nordstjernan.

Journalisten Niklas Ekdals bok Hur jag dog, var den som öppnade ögonen för problematiken kring självmord.
– Psykisk ohälsa och självmord angår oss alla. I vårt samhälle hör vi dagligen om det utåtriktade våldet - krig, terrorism, mord - men den inåtvända självdestruktiviteten och lidandet är det förvånansvärt tyst om, säger Viveca Ax:son Johnson.

Tjugo gånger fler människor dör av suicid än mord. Dödsfallen i trafiken uppgår till en sjättedel av självmordsfallen. Samtidigt satsas 150 miljoner årligen på trafiksäkerhet men endast 3 statliga miljoner kronor på den statliga expertenhet, NASP vid Karolinska Institutet, som forskar om självmord.
– Att rädda liv måste få kosta och Nordstjernans gåva innebär att vi kan arbeta mer långsiktigt och satsa på att utveckla organisationen. Så gåvan är oerhört betydelsefull för oss och kommer att resultera i att vi kan nå många fler med kunskap om hur självmord kan förebyggas, säger Alfred Skogberg, generalsekreterare för Suicide Zero.

Genom Suicide Zeros ambassadör Mattias Sunneborn knöts kontakter med Nordstjernan. Mattias nämns i Niklas Ekdahls bok och hans arbete har fått många att inse hur stort problemet är med självmord.
– Ska självmorden minska radikalt krävs att vi är många som engagerar oss. Nordstjernans oerhört generösa gåva hoppas jag inspirerar andra företag till att också vilja bidra, säger Mattias Sunneborn vars far tog sitt liv när Mattias var 15 år gammal.

Läs mer ...

”Vi behöver göra mer” - Folkhälsominister Gabriel Wikström om hur självmorden ska minska

  • 09 december 2016 |

Gabriel Wikström

I dag har Suicide Zero tillsammans med organisationerna Mind och SPES träffat folkhälsominister Gabriel Wikström och pratat om vad som måste göras för att minska självmorden. Så här svarar han på vad som händer nu.

Vad tar du med dig från mötet?
– Dels att det finns ett starkt engagemang för att motverka självmord men naturligtvis att väldigt mycket är ogjort. Vi behöver göra mer, inte minst från nationell nivå för att kunna få ner självmordstalen.

Hur ska du göra konkret då?
– Det handlar om att nyttja våra myndigheter på ett mycket bättre sätt. Och att bygga upp strukturer, inte minst inom hälso- och sjukvården som på ett mycket tidigare stadium kan möta människor som lider av psykisk ohälsa i allmänhet eller funderar på att ta sitt liv.

Vad tror du om att sätta delmål, exempelvis att självmorden och självmordsförsöken ska minska med 25 procent på fem år?
– Jag tycker att det är intressant men delmål ska sättas för att man sedan ska fördela resurser. Så man kommer inte ifrån att ta en diskussion om resursfördelningen och det är också det vi har stort fokus på just nu.

Hur ser du på möjligheten att driva på att län och kommuner antar lokala handlingsplaner för att förebygga självmord?
– Det tycker jag ligger i linje med den överenskommelse som vi har slutit med SKL och där finns ett tydligt åtagande för både kommuner och landsting. Och för att nå de åtaganden så behöver man upprätta planer för att komma framåt, helt enkelt.

Har du själv egen erfarenhet av självmord?
– Ja jag har haft vänner och bekanta som tagit livet av sig.

Hur har det påverkat dig?
– Framför allt får man känslan av att det är så oerhört onödigt. I mitt fall har det handlat om människor som har varit väldigt unga. Jag tycker att det varit så himla sorgligt därför att man förstår inte. Känslan är att: varför pratar du inte bara med mig? Eller, varför signalerade du inte? Varför förstod jag inte? Det är den känslan som kommer fram.

Alfred Skogberg

Läs mer ...

Om oss

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden.
Vi vill med den ideella organisationens kraft

  • öka kunskapen och bilda opinion kring samhällsproblemet suicid.
  • lyfta fram nytänkande och konkreta
    lösningar för att rädda liv
  • minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

My newsdesk - Suicide Zero
Så gör vi skillnad

Ge en gåva

90konto

swisha gava

sms

Kontakt

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Suicide Zero,
    Travbanan 57, 147 34 Tumba