banner finger

11 jun

”Att rädda liv måste alltid få kosta pengar”

  • 14 december 2017 |
  • Publicerad i nyheter

Anders W Johnsson

Suicide Zero fortsätter att träffa politiker. Detta eftersom kunskapen om hur självmorden kan minska måste resultera i konkreta åtgärder som politiker kan besluta om. Riksdagsledamoten Anders W Jonsson från Gävleborgs län sitter i socialutskottet och är mycket intresserad av hur självmord kan förebyggas. Så här svarar han i en intervju efter ett möte med vår generalsekreterare Alfred Skogberg.

Hur viktig är suicidpreventionsfrågan för dig?
– Den är oerhört viktig därför att varje enskilt fall av självmord eller självmordsförsök är en fruktansvärd tragedi för dem som drabbas.

Hur jobbar du konkret för att minska självmorden?
– Jag var med och jobbade fram den strategi som nu gäller, under 2006-2010. Sen har vi varit pådrivande för att i ett större perspektiv se till att stärka den svenska psykiatrin. Jag är väldigt intresserad av konkreta förslag på hur vi kan minska antalet självmord därför att nollvisionen måste vara levande.

Får det kosta pengar att förebygga självmord?
– Att rädda liv måste alltid få kosta pengar.

Hur kommer det sig då att de nio strategierna då aldrig fick en budget?
– Det kan inte jag svara på för det kommer inte jag ihåg utan det måste jag tittar närmare på i så fall.

Nu har jag briefat dig om mina tankar kring självmordsprevention. Vad har du fått ut av detta möte?
– Mycket intressanta fakta och en uppdatering på ett ganska spännande område. Så nu får jag fundera vidare på vad vi kan göra om det här.

Är det något du känner spontant som är värt att gå vidare med?
– Jag tycker att det är intressant att uppdatera den här strategin som har funnits tidigare. Det är en väldigt viktig del.

Vad tror du om att län och kommuner bör ha en handlingsplan per län och kommun för att arbeta systematiskt för att minska självmorden?
– Ja det konkreta arbetet för att arbeta förebyggande det bedrivs på skolor i kommuner, i den svenska sjukvården, där är kommunen ansvariga. Det är de som är huvudmän, så det är där merparten av arbetet måste göras.

Vet du om Gävleborgs län har en handlingsplan för att förebygga självmord?
– Kan inte svara på.

Borde de ha det?
– Det kan jag inte svara på det. Jag måste veta hur det ser ut i Gävleborg innan jag kan svara på hur de bör bedriva arbetet. Jag går inte in med pekpinnar till mina partikamrater som styr i landstinget i Gävleborg. Det kan vara det att de valt en helt annan väg att jobba. Så det tänker jag inte göra.

Vad ser du att man kan göra i skolan för att minska den psykiska ohälsan bland barn och unga?
– Det viktigaste för att minska den psykiska ohälsan bland barn och unga är att se till att skolan fungerar bättre så att ingen ska misslyckas i skolan. Det andra är att se till att de får arbete. Så att vi inte har en hög ungdomsarbetslöshet. Där har vi de viktigaste faktorerna.

Det jag nämnde att all skolpersonal bör veta vilka varningstecken man ska se efter, är det något du tycker vore rimligt att all skolpersonal utbildas inom.
– Jag tycker det är viktigt att all skolpersonal har en grundläggande utbildning inom hur man tar hand om barn och ungdomar om deras hälsa. Där ska det här vara en del av det förstås.


Det finns många fler politiker att träffa i Sverige. Om du vill att Suicide Zero ska fortsätta att föreläsa för politiker och vård- och skolpersonal så får du gärna stödja vårt arbete genom att bli månadsgivare. Klicka här för att stödja oss. Tack för din hjälp!

Läs mer ...
10 jun

Samtal med någon som mår dåligt

  • 14 december 2017 |
  • Publicerad i nyheter

Johan Andreen

De allra flesta av oss kommer då och då i kontakt med personer som mår psykiskt dåligt. Men vad kan vi göra då? Hur kan vi hjälpa? Vad bör vi tänka på? Här tipsar specialistläkaren i psykiatri, Johan Andreen, om hur du kan gå till väga. 

Om jag misstänker att någon i min omgivning mår psykiskt dåligt, vad bör jag göra då?
Ta din oro på allvar. Leta efter ett lämpligt tillfälle och sätt att ta kontakt - om situationen verkar akut så är det nu. Uttryck din oro och vad du tycker dig ha sett. Säg att det gör att du vill fråga hur personen har det. Se upp med att påstå saker om personen, berätta bara ”hur det ser ut” från din sida och visa att du vill och klarar att vara där, att lyssna och att ha medkänsla utan att förminska personen. Då ”ställer du upp en dörr” och det kan hända att personen vill berätta hur det är. Om inte så håll fast vid att du bryr dig och att du gärna vill prata vid annat tillfälle. Försök att bestämma en tid eller säg att du kommer ta ny kontakt.


När är rätt tillfälle att prata med personen?
Använd din magkänsla utifrån vad du vet om personen och fråga dig också hur du själv hade velat ha det och bli bemött. När du har tagit kontakt och sagt att du vill prata och varför, så låt personen få möjlighet att säga hur den vill ha det. Givna förutsättningar är att man själv är beredd att låta det ta tid, att man får vara ostörd, att man kan sätta annat åt sidan och vara närvarande, att man inte har en färdig idé om vad personen behöver eller ska göra och att man inte tar samtalet inför andra personer.


Hur bör jag förbereda mig?
Genom att vara beredd på att du blir rädd och får andra känslor som tomhet, ledsenhet och irritation eller ilska. Att vara beredd på att till de obekväma känslorna hör skrämmande tankar om att vara otillräcklig, att inte kunna hitta rätt ord, att inte kunna förstå eller veta vad man ska säga eller göra. Var beredd att låta dessa känslor, tankar och kanske impulsiva idéer om vad du ska säga och göra bara vara, notera dem som naturliga utan att göra något med dem. Säg till dig själv att allt du behöver göra är att sträva efter att vara där tillsammans med personen utgående från din empati och medkänsla. Trots den och villigheten att ta det svåra samtalet så får alla se upp med att det går igång ”reaktionsreflexer” så att man antingen går in i en styrande ”fixa till det”-roll (”rättningsreflexen”), eller blir avskärmad i tankar om att man sagt fel eller att man måste hitta rätta svar och lösningar eller att man börjar resignera från sitt engagemang. Det kommer hända och ju snabbare man upptäcker det desto snabbare kan man komma tillbaka i mötet och kontakten med personen. Slutligen att i tanken dels försöka ta personens perspektiv (ta sig över i dess ”utkikstorn”) och dels i tanken, för sig själv eller med någon annan, öva samtal och att hitta sina ord för de svåra frågorna och för det man vill säga.


Hur viktigt är platsen för samtalet?
Det är individuellt så personen själv måste så långt möjligt vara med och välja. Platsens lämplighet när det gäller avskildhet och att inte bli störd eller exponerad är sådant man bör väga in. När man ändå har en naturlig aktivitet som promenad, rast, måltid eller någon aktivitet är ofta bra. I övrigt är platsen i sig inte viktig utan intentionen att söka kontakt och ge personen möjlighet att berätta, ”spräcka bubblan” och att tillsammans göra en bedömning av vad man kan se behövs i nästa steg.

Vad är viktigast att förmedla till någon som mår psykiskt dåligt?
Att normalisera dvs. att det inte är något fel på personen utan att det är en mänsklig situation som alla skulle kunna hamna i och väldigt många gör förr eller senare i livet. Att det inte handlar om personlig svaghet och att alla sitter i samma båt dvs. riskerar att bli översvämmade i livet. Att tydligt förmedla att hur svårt det än ser ut eller känns i livet så är du övertygad att personen kan leva med det och omvandla det genom att göra det som är hjälpsamt på både kort och lång sikt vilket alla behöver någon form av stöd för. Att om det har blivit eller beror på en sjukdom så behöver man behandling.


Är det verkligen jag som privatperson som ska ta ett sådant här samtal, är det inte bättre att jag försöker få en professionell att träffa personen?
Frågan är undvikande i sitt syfte och utgår från naturliga skrämmande tankar om att göra fel samt från en sammanblandning av ansvarsnivåer. Det du ska ha är ett medmänskligt samtal, sådana vi har alldeles för litet av vilket kanske är en del av att vi får vår psykiska ohälsa eller att den hinner växa. Att må psykiskt dåligt eller att ha självmordstankar behöver inte handla om sjukdom utan kan vara uttryck för svårigheter att stå ut med, att hantera och att problemlösa livet. Det är förstås vanligt vid psykisk sjukdom varvid samtalet är viktigt för att motivera till professionell kontakt. Oavsett sjukdom eller ej så är det avgörande för att främja hälsa och rädda liv att vi som medmänniskor uppmärksammar, stödjer samt motiverar och lotsar till hjälp och vård utefter behov när någon av oss är i nöd.


Vilka frågor kan jag ställa som stärker personen?
Det dyker upp frågor i vårt medvetande, om de är relevanta eller inte vet vi inte. Det man ska vara noga med är att be om lov att få fråga om saker, ”jag har tankar om detta eller är orolig för detta …, är det ok om jag frågar dig om ….”. Det förbereder personen och ger den möjlighet att välja hur den vill svara an och det markerar att man inte kliver rakt över integritetens gränser. Man gör sig också tydlig genom att ge sammanhangsförklaringar till varför man frågar, dvs. man delger vad det är man själv upplever hos personen som gör en orolig och som väcker tankar och frågor.

Hur viktigt är det att ställa frågan: Har du tankar på att ta ditt liv?
Det är mycket viktigt att alltid inkludera att suicidalitet i någon grad kan föreligga när någon mår psykiskt dåligt eller har en livskris. Det är i själva verket vanligt men gäller långt ifrån alla, inte heller alla med psykisk sjukdom. Men om vi inte vågar fråga så ger vi inte dem som har tankar en chans att berätta. Samtidigt ska man vara klar över att de flesta stannar vid tankar, en mindre del går vidare i tankar om metoder, en mindre del av dessa går vidare i planer och förberedelser och av dessa gör en del försök. De flesta som gjort försök kommer att klara sig väl. Det finns idag inga sätt att veta vilka de är som i den stora gruppen med hela panoramat av suicidalt beteende och självdestruktivitet som kommer att ta livet av sig. Därför behöver vi vara öppna för möjligheten samtidigt som vi inte ska gå omkring tro och vara rädda att alla som mår psykiskt dåligt eller har svårigheter i livet är i risk för självmord, för som helhet är det inte alls så. Därför börjar man inte med frågan om självmordstankar utan med en fråga om hur personen ser på livet och att leva, vad som är viktigt i livet, vilka värden och livsriktningar den har. Den som har öppnat dörren till att tänka att livet inte är möjligt och att det finns skäl att dö – vilket man inte kan se utanpå personen utan endast få veta genom att den vågar och får en chans att berätta - har svårt att svara på frågor om hur livet är och fungerar och då blir det naturligt att fråga vidare om tankar att inte orka eller vilja leva. Då kan man börja med att fråga om personen ibland önskar att den inte fanns. När man går vidare så kan man ställa frågan så att man frågar efter tankar om att ta sitt liv eller att skada sig själv.


Vad gör jag om personen har tankar på att ta sitt liv?
Man frågar vidare om tankar på hur - metoder för att livet av sig eller skada sig. Man frågar om personen någon gång varit nära eller tidigare har försökt att ta sitt liv och vilken metod som då var aktuell. Den skarpaste frågan i ”stegen” blir att fråga om personen har gjort förberedelser för att ta livet av sig eller skada sig. Om svaret är jakande på denna fråga ska man inte lämna personen ensam och inte gå med på att hålla tyst om situationen utan istället tala med personen om att säkra situationen, att söka vård akut tillsammans och om personen inte vill, ringa 112. Man ska också höra med personen om det finns någon annan person som vore lämplig att också kontakta som kan ge stöd.


Vad är emotionellt stöd och hur kan jag förmedla det?
Emotionellt stöd är att visa välvilja och empati för personen dvs. vilja att ta personens perspektiv och att acceptera det som personens faktiska upplevelse utan att gå med i tankar att just denna människa skulle sakna möjligheter i livet eller inte skulle kunna stå ut med och lösa problemen i livet. Det är att visa engagemanget att vilja mötas i samtal för att stödja och hjälpa personen att leva här och nu och framåt och i detta tillsammans fokusera problem, hitta vägar att hantera dem och uppmuntra till att göra de åtaganden och söka det sociala stöd och den professionella hjälp man kan behöva.

Johan Andreen - Specialistläkare i psykiatri och barn- och ungdomspsykiatri. Anknuten till NASP
Utbildare inom Första hjälpen till psykisk hälsa, MHFA-Sverige och Aktion Livräddning SLL
Utbildare inom bl.a. läkarhandledning, samarbete i nätverk och behandling av suicidalt beteende

Du kan ladda ner texten som pdf genom att klicka här!

Läs mer ...
04 jun

Stiftelse skänker 100 000 kr till Suicide Zero

  • 14 december 2017 |
  • Publicerad i nyheter

”Självmord är ett väldigt stort samhällsproblem och inte alla vill prata om det. Vi vill bidra till Suicide Zeros arbete och vi vill gärna stödja organisationen under flera år.” Det säger Claes Holmberg styrelseledamot i stiftelsen EMQ.

Claes Holmberg har själv egen erfarenhet av självmord i och med att hans son tog sitt liv för fyra år sedan.
– Jag noterar antalet människor som dör i trafiken varje år jämfört med hur många som dör genom självmord. Våra politiker prioriterar inte självmord, trots att väldigt många självmord skulle kunna förhindras, säger han.

Stiftelsen EMQ stödjer i dag tre organisationer: Barnrättsorganisationen Maskrosbarn, Little Angel, som bygger ett barnhem i Syrien och nu även Suicide Zero.
– Vi vill bidra till mindre organisationer där vårt bidrag gör skillnad och vi är intresserade av att följa upp hur arbetet går. Vi stödjer organisationerna under flera år eftersom vi vill arbeta långsiktigt, säger Claes Holmberg.

För ett par månader sedan kontaktade EMQ Suicide Zero. Vår generalsekreterare Alfred Skogberg föreläste för stiftelsens styrelse. Sedan dröjde det inte länge innan de fattade beslut om att stödja Suicide Zero.
– 100 000 kr är ett betydande tillskott till vår verksamhet. Det innebär att vi lättare kan planera vårt arbete på lång sikt och därför vill vi rikta ett stort tack till stiftelsen EMQ för ett mycket generöst bidrag, säger Alfred Skogberg.

EMQ står för Eva och Mats Qviberg. Stiftelsen startades 2012 av parets barn i samband med Mats Qvibergs 60-årsdag. Stiftelsen har ett brett uppdrag men vill främst göra skillnad för barn som har det svårt. I styrelsen sitter Eva Qviberg, Anna Qviberg Engebretsen, Claes Holmberg samt den rullstolsbundne äventyraren Aron Anderson, som även är ambassadör för Barncancerfonden.

Klicka här om du också vill stödja Suicide Zeros arbete med att förebygga självmord

Läs mer ...
Prenumerera på denna RSS-feed

Om oss

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden.
Vi vill med den ideella organisationens kraft

  • öka kunskapen och bilda opinion kring samhällsproblemet suicid.
  • lyfta fram nytänkande och konkreta
    lösningar för att rädda liv
  • minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

My newsdesk - Suicide Zero
Så gör vi skillnad

Ge en gåva

90konto

swisha suicidezero

sms

Kontakt

Kontakta oss

Suicide Zero,
    Travbanan 57, 147 34 Tumba