banner finger

30 dec

De vann pris för bästa artikel i Läkartidningen

  • 28 maj 2017 |
  • Publicerad i nyheter

ullakarin nybergJan Beskow
Grattis till att du Ullakarin Nyberg tillsammans med professor Jan Beskow vunnit pris för bästa artikel i Läkartidningen. Vad innebär priset?

- Tack! Prisutdelningen går av stapeln den 19:e januari och då får vi höra motiveringen. Jag vet inte riktigt vad priset innebär mer än att det förstås är stor ära för oss som skrivit artikeln och en betydelsefull markering från Läkartidningens sida, att de väljer att ge priset till en text om suicidprevention. Läkartidningen kommer ut en gång per vecka och skickas till alla läkare i hela Sverige som är medlemmar i Läkarförbundet så många kommer att ta del av det vi skrivit. I sociala medier har artikeln väckt en livlig diskussion om bemötande i vården och det är positivt tycker jag.

Vad är det viktigaste ni vill få fram med artikeln?
- Många samtal om självmordsavsikt mellan behandlare och patient sker idag utifrån en given struktur där behandlaren frågar och patienten svarar. Ibland används skattningsskalor med färdigformulerade frågor, trots att vi vet att dessa skalor sällan fungerar för att förutse självmordsrisk. Ett sådant samtal kan naturligtvis fungera bra om behandlaren är en duktig lyssnare och frågar om det som är relevant för den unika individ hen har framför sig, men alltför många som söker professionell hjälp upplever att de aldrig får en chans att berätta sin historia för någon som verkligen lyssnar utan förutfattade meningar. Jan Beskow och jag och många med oss jobbar för ett förändrat synsätt där den professionella bedömningen tar sin utgångspunkt i patientens berättelse och unika behov. Målet med samtalet ska vara att behandlare och patient når en gemensam förståelse av de problem patienten brottas med just nu och att man kommer överens om vilken hjälp som behövs den närmaste tiden.

Ni skriver i texten: "Känslan av att inte bli förstådd är fortfarande vanligt förekommande hos suicidala personer." Varför är det så?
- Många människor som tänker på självmord som en möjlig utväg skäms över sina tankar. Skammen kommer av att självmord fortfarande är ett stort tabuområde, men kanske också för att förlorad livslust krockar med samhällets ideal om att man ska vara livsälskande, positiv och välja rätt. Det krävs stor känslighet och specifik kompetens för att hjälpa en människa att berätta om sina självmordstankar och många i vården har inte fått hjälp att utveckla den kompetensen. Det finns väldigt få kurser som handlar om hur man samtalar med självmordsbenägna individer och hur man kan förhålla sig för att underlätta deras berättelse, trots att kunskapen om detta är stor. Det gör att både patienten och behandlaren kommer i kläm. Man tvingas improvisera i svåra lägen och det blir sällan bra. Vi är många som jobbar med att sprida kunskap om samtalets betydelse och om samtalskonst och jag hoppas att vår artikel kan underlätta det arbetet.

Det står också att: "det nuvarande bemötandet är utformat mer för att tillfredsställa klinikerns behov än patientens." Vad beror det på?
- Det finns gott om rutiner och riktlinjer som styr hur vården utformas och där ingår krav på noggrann utredning och dokumentation. Det är förstås bra, alla vill ju att journalen ska innehålla viktig information och att noggranna utredningar ska göras, men det är lätt att patientens berättelse tappas bort när bedömningen sker med ett utifrån-perspektiv. Alltså att du som söker hjälp svarar på mina frågor och att jag bedömer dina svar, som sedan leder till en diagnos. Vi måste hitta former för större delaktighet mellan patient, närstående och professionella. Om en patient uppfattar att hens egna tankar, reflektioner och resurser inte tillmäts någon betydelse i samtalet är det många som tystnar. Människor har ju respekt för vårdgivare och vill göra det som förväntas av dem. Därför behåller man det viktiga för sig själv om berättelsen inte uppmuntras, särskilt om det gäller något som man skäms över.

Förklara vad ni menar med patientens berättelse först, eventuell diagnostik sedan.
- Psykisk sjukdom är en viktig underliggande orsak till självmordshandlingar, men de flesta som har en psykisk sjukdom tar inte sitt liv. Det är oerhört svårt att förutse vem som riskerar att låta självmordstankar övergå i suicidala handlingar. Hittills har suicidprevention i vården framförallt fokuserat på att behandla underliggande psykisk sjukdom, men vi är många som ser på självmordsbenägenhet som en egen process som behöver specifika insatser utöver behandlingen av eventuell sjukdom. Den drabbade kan till exempel behöva lära sig nya sätt att lösa problem, acceptans av olika känslor, hur man tröstar sig själv, hur man uppmärksammar sin egen kompetens och så vidare. Tyvärr får alltför få den hjälpen idag och vi tror att fokus på patientens berättelse skulle kunna leda till en utveckling i den riktningen. Den som lyssnar istället för att fråga har större förutsättningar att förstå och det är lättare att agera på ett sätt som gynnar patienten om man förstår.

Övrigt du vill tillägga?
- Jag är oerhört glad över att intresset för psykisk ohälsa och suicidprevention är så stort och att vi är många som engagerar oss för en positiv utveckling. Det arbete som ni gör i Suicide Zero och andra ideella organisationer är ovärderligt och jag vill tacka alla eldsjälar som bidrar till att samarbetet mellan drabbade, professionella och andra blir allt bättre.

Klicka här för att läsa Ullakarin Nybergs och Jan Beskows text: http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Kommentar/2016/03/Suicidpreventionen-kan-bli-evidensbaserad-och-effektiv/ 

Läs mer ...
19 dec

​Nordstjernan donerar 500 000 kr till Suicide Zero

  • 28 maj 2017 |
  • Publicerad i nyheter

Viveca o Mattias

Viveca Ax:son Johnson, ordförande för Nordstjernan, samt Mattias Sunneborn, idrottare och ambassadör för Suicide Zero

Investeringsföretaget Nordstjernan donerar en halv miljon kronor till Suicide Zero. Det är den största enskilda gåva Suicide Zero hittills fått.

Varje år tar över 1500 personer sitt liv i Sverige. Något som fler och fler uppmärksammar och vill göra något åt. Ett företag som vill bidra till att minska tragedierna är investeringsföretaget Nordstjernan.
– Vi tycker det är viktigt att öka kunskapen om psykisk ohälsa och har förhoppningen att därmed kunna bidra till att antalet självmord också minskar, säger Viveca Ax:son Johnson, ordförande för Nordstjernan.

Journalisten Niklas Ekdals bok Hur jag dog, var den som öppnade ögonen för problematiken kring självmord.
– Psykisk ohälsa och självmord angår oss alla. I vårt samhälle hör vi dagligen om det utåtriktade våldet - krig, terrorism, mord - men den inåtvända självdestruktiviteten och lidandet är det förvånansvärt tyst om, säger Viveca Ax:son Johnson.

Tjugo gånger fler människor dör av suicid än mord. Dödsfallen i trafiken uppgår till en sjättedel av självmordsfallen. Samtidigt satsas 150 miljoner årligen på trafiksäkerhet men endast 3 statliga miljoner kronor på den statliga expertenhet, NASP vid Karolinska Institutet, som forskar om självmord.
– Att rädda liv måste få kosta och Nordstjernans gåva innebär att vi kan arbeta mer långsiktigt och satsa på att utveckla organisationen. Så gåvan är oerhört betydelsefull för oss och kommer att resultera i att vi kan nå många fler med kunskap om hur självmord kan förebyggas, säger Alfred Skogberg, generalsekreterare för Suicide Zero.

Genom Suicide Zeros ambassadör Mattias Sunneborn knöts kontakter med Nordstjernan. Mattias nämns i Niklas Ekdahls bok och hans arbete har fått många att inse hur stort problemet är med självmord.
– Ska självmorden minska radikalt krävs att vi är många som engagerar oss. Nordstjernans oerhört generösa gåva hoppas jag inspirerar andra företag till att också vilja bidra, säger Mattias Sunneborn vars far tog sitt liv när Mattias var 15 år gammal.

Läs mer ...
09 dec

”Vi behöver göra mer” - Folkhälsominister Gabriel Wikström om hur självmorden ska minska

  • 28 maj 2017 |
  • Publicerad i nyheter

Gabriel Wikström

I dag har Suicide Zero tillsammans med organisationerna Mind och SPES träffat folkhälsominister Gabriel Wikström och pratat om vad som måste göras för att minska självmorden. Så här svarar han på vad som händer nu.

Vad tar du med dig från mötet?
– Dels att det finns ett starkt engagemang för att motverka självmord men naturligtvis att väldigt mycket är ogjort. Vi behöver göra mer, inte minst från nationell nivå för att kunna få ner självmordstalen.

Hur ska du göra konkret då?
– Det handlar om att nyttja våra myndigheter på ett mycket bättre sätt. Och att bygga upp strukturer, inte minst inom hälso- och sjukvården som på ett mycket tidigare stadium kan möta människor som lider av psykisk ohälsa i allmänhet eller funderar på att ta sitt liv.

Vad tror du om att sätta delmål, exempelvis att självmorden och självmordsförsöken ska minska med 25 procent på fem år?
– Jag tycker att det är intressant men delmål ska sättas för att man sedan ska fördela resurser. Så man kommer inte ifrån att ta en diskussion om resursfördelningen och det är också det vi har stort fokus på just nu.

Hur ser du på möjligheten att driva på att län och kommuner antar lokala handlingsplaner för att förebygga självmord?
– Det tycker jag ligger i linje med den överenskommelse som vi har slutit med SKL och där finns ett tydligt åtagande för både kommuner och landsting. Och för att nå de åtaganden så behöver man upprätta planer för att komma framåt, helt enkelt.

Har du själv egen erfarenhet av självmord?
– Ja jag har haft vänner och bekanta som tagit livet av sig.

Hur har det påverkat dig?
– Framför allt får man känslan av att det är så oerhört onödigt. I mitt fall har det handlat om människor som har varit väldigt unga. Jag tycker att det varit så himla sorgligt därför att man förstår inte. Känslan är att: varför pratar du inte bara med mig? Eller, varför signalerade du inte? Varför förstod jag inte? Det är den känslan som kommer fram.

Alfred Skogberg

Läs mer ...
06 dec

Vad jag önskar att omgivningen gör för att stötta mig

  • 28 maj 2017 |
  • Publicerad i nyheter

Elisabeth Höglund

Elisabet Haglund är volontär hos Suicide Zero. Hon har även erfarenhet av allvarliga självmordstankar. Många är vi som vill hjälpa men känner oss osäkra på hur. Så här skriver Elisabet om hur hon önskar att hon blir bemött om hon mår dåligt. Dela gärna denna text!

Fråga, stanna kvar, lyssna
– Först och främst önskar jag att omgivningen frågar mig: ”Varför vill du inte leva?”. När jag har självmordstankar har jag ett uppdämt behov av att få prata om de svåra känslorna och tankarna med omgivningen. Och jag vill att den som frågar stannar kvar och lyssnar på svaret. Jag önskar att den som ställer frågan visar att den är engagerad genom att ställa följdfrågor. Det kan t ex vara: ”Vad gör att du mår så dåligt just nu? Hur länge har du haft självmordstankar?”

Bekräfta känslan
– En annan sak jag önskar är att man validerar, bekräftar, min känsla genom att till exempel säga: ”Nu mår du fruktansvärt, fruktansvärt dåligt.” Då får jag ett kvitto på att det jag säger har tagits emot och förståtts. Och då känner jag mig lugnad och lättad. Det är särskilt viktigt att vårdpersonal är tydliga med detta.

Formulera mottankar
– En tredje sak som jag skulle vilja att omgivningen stöttar mig med är att formulera mottankar, eller tröstande tankar, till de smärtsamma depressiva tankarna. Det finns ett samband mellan vad vi tänker, hur vi känner oss och hur vi mår. När depressiviteten är stark är de negativa tankarna väldigt starka och det är svårt att själv formulera andra mer positiva och tröstande tankar.

– Om jag till exempel tänker: ”Min sambo kommer att dö och jag kommer inte att orka leva utan honom” då önskar jag stöd av omgivningen att tänka till exempel: ”Min sambo kommer att leva många år till. Jag kommer hinna bygga upp en inre trygghet i mig själv, så att jag kommer att klara det” eller: ”Det finns alltid hjälp att få med det jag inte orkar. Jag kommer inte att bli övergiven och ensam”.

Lyft fram det unika
– En fjärde sak jag skulle önska att omgivningen säger till mig när jag har självmordstankar är, för att fritt citera Lars-Eric Uneståhl: ”Du är en fantastisk skapelse. Du är unik som människa. Det finns inte någon kopia av dig i hela världen. Just du är viktig. Du är värdefull. Just du behövs. Du har en viktig uppgift, ett uppdrag här nere på jorden. Din kropp är den sinnrikaste apparaten i världen och dina tankar är mer komplicerade, mer avancerade än den mest moderna datamaskin”.

Ta ställning
– För det femte tycker jag att det är viktigt att omgivningen, särskilt vårdpersonal, är tydliga och tar ställning: ”Jag vill att du lever. Jag vill inte att du tar livet av dig. Du är viktig för mig.”.

Hur mår du?
– För att förebygga psykisk ohälsa och intensiv depressiv smärta och självmordstankar behöver jag att omgivningen ofta frågar mig: ”Hur mår du?” och att de stannar kvar och lyssnar på svaret. Det är förtroendebyggande att ofta få frågan: ”Hur mår du?”. Då visar omgivningen att den är engagerad och faktiskt bryr sig om hur jag mår.

– Att ofta få berätta om sina tankar och känslor och hur man mår är den bästa medicinen för att FÖREBYGGA att man mår riktigt dåligt och får självmordstankar. Det är när glappet blir för stort mellan ens inre, vad man tänker och känner och vad man säger och visar till omgivningen, som gör att man upplever sig ensam med att bära sin psykiska ohälsa. Det förvärrar ohälsan om man är ensam i den och med den, då blir depressiviteten värre. Man är långt inne i sig själv och sina tankar när man har en depression. Jag behöver hjälp av omgivningen att bryta depressiviteten.

Självmordstankar är inte hot
– Det är viktigt att omgivningen inte uppfattar självmordstankarna som hot. De ska till exempel INTE säga: ”Du hotar inte mig!”, ”Det är bara hot!” eller liknande. Självmordstankar har ingenting med hot att göra. Självmordstankar är ett uttryck för intensiv depressiv smärta som är så stark och så outhärdlig att man inte orkar leva med den. Jämför med intensiv migrän som kan vara så outhärdlig att man inte orkar leva om det ska vara så smärtsamt.

– Självmordstankar är inte försök att pressa och hota sin omgivning, även om omgivningen tolkar det så. Att uppfatta självmordstankar som hot är bara att lägga sten på en redan outhärdlig börda. Det gör att den som har självmordstankar känner sig än mer smärtsamt oförstådd, det förvärrar läget att säga så.

Gör någonting konkret
– Ibland kan den drabbade vara långt inne i depressivitet och orden når inte fram. Prova att göra något konkret: koka en kopp kaffe eller te eller bred en smörgås för att visa att du bryr dig. Det kan uppskattas jättemycket.

Våga tjata
– Det räcker inte med att säga ovanstående saker en gång. Det finns ingen quick-fix. En depression kan vara envis och det krävs att omgivningen är minst lika envis. Man behöver höra ovanstående gång på gång när de depressiva attackerna sätter in.

– Boendestödjarna frågar alltid hur jag mår det första de gör när de kommer eller pratar med mig i telefon. Det får mig att känna mig lättad att de bryr sig om mig och att jag inte behöver hålla uppe någon fasad utan jag kan säga precis hur jag känner och tänker. Det är oerhört viktigt för mig. När jag får rätt bemötande känner jag mig lugnare och lättad, och depressiviteten minskar och blir mer hanterbar för mig. Jag känner att jag inte är ensam.

peder
Peder Björling är psykiater och sitter i Suicide Zeros styrelse. Så här kommenterar han Elisabet Haglunds tankar.

Vad tycker du om Elisabets tankar om hur man kan stödja någon som har allvarliga självmordstankar?
– Det Elisabeth skriver fångar verkligen upp det som vi i Suicide Zero vill informera om. Jag tycker dessutom att vårdpersonal, skolhälsovårdspersonal och de som arbetar inom socialtjänsten skulle ta del av dessa konkreta och verksamma råd. Att få höra detta från den som har egen erfarenhet ger en ytterligare förståelse.

Att bemöta en person i kris, hur kan vi lära oss att bli bättre på det?
– Genom att våga och genom att träna. Alltför ofta blir vi osäkra. Är jag rätt person? Kanske har hen någon som står närmare. Tänk om jag upplevs påträngande eller för nyfiken. Tänk om jag säger något fel och hen mår sämre. Allt sådant kan göra att den som behöver hjälp och den som egentligen vill hjälpa inte möts.
– Var inte rädd för att göra fel! Som Elisabet skriver, att man visar att man vågar fråga, vågar lyssna och vill förstå är i sig ett viktigt stöd.

Har du själv konkreta tips på hur man kan bemöta någon som mår dåligt psykiskt?
– Till det Elisabet skrivit kan jag lägga till några få saker: Ta hand om dig själv också. Om du stöttar någon som mår dåligt en längre tid kan du också påverkas. För att kunna vara ett stöd i längden och för att bevara er relation bör du känna efter hur du mår och ta stöd du också.
– Fråga hur du bäst kan stötta. Både om bemötande och praktiska saker. Ofta finns det några saker som personen är mycket orolig för, saker som känns övermäktiga. Där kan du bidra också för att lösa vissa problem.
– Om du blir orolig, be din vän att få prata med någon annan för att du ska få råd och stöd. Om situationen blir allvarlig och du är mycket orolig att personen kommer ta sitt liv eller göra sig mycket illa kan du vara tvungen att larma. Beroende på situationen kan det vara en redan existerande psykiatrisk kontakt, anhöriga eller 112.
– Det kan vara svårt att bryta ett förtroende, men om det gäller liv eller död så måste liv gå före. En arg och besviken vän som överlever kan man försonas med.

Läs mer ...
02 dec

”Vi behöver hjälpa mer människa till människa”

  • 28 maj 2017 |
  • Publicerad i nyheter

Christian Carlsson kdu

Nu har Suicide Zero träffat samtliga ordföranden från ungdomspartierna. Christian Carlsson från KDU är sist ut. Så här berättar han om vad som nu måste ske för att förebygga självmorden.

Vad har du fått med dig från det här mötet?
– Jag har fått med mig mycket intressant information. Dels om självmordsproblematikens utbredning men också om hur mycket mer som borde göras för att lyfta frågan.

Hur ser du på din kunskapsnivå nu jämfört med innan mötet?
– Den är betydligt bättre nu och det är också därför jag sett fram emot att träffa Suicide Zero. Ungas psykiska ohälsa och självmord är ett stort samhällsproblem. Det är viktigt att få bra kunskap om hur det ser ut.

Vad vill du gå vidare med efter mötet?
– Det vi kommer att göra i KDU är att fortsätta driva frågan om psykisk ohälsa och vikten av självmordsprevention. Det är viktigt att det finns handlingsplaner i län och kommuner. Vi vill se att elevhälsan förstärks och att man kapar köerna till ungdomspsykiatrin.

– För vår del handlar det också om att de här problemen går djupare än så; hur kan vi förebygga trasiga uppväxtförhållanden? Hur ser vi på oss själva och våra medmänniskor? Är man bara värdefull när man presterar på jobbet eller har man sitt värde oavsett? Där menar vi i KDU att vi är värdefulla oavsett vad vi presterar. Och att man måste förlika sig med tanken på att man inte kan vara perfekt på alla områden. Vi skapar ett varmare samhälle där fler mår bra om de värderingarna får genomsyra samhället

Hur ser du på vad som behövs göras för att hjälpa personer som mår psykiskt dåligt?
– Det är många som oroar sig över personer i sin omgivning som man vet mår dåligt. Som kanske har ätstörningar och annat. Och man vill gärna göra något men vet inte riktigt vad. I värsta fall förväntar man sig enbart att staten ska lösa problemet. Men man tänker kanske inte alltid tanken på vad man själv kan göra. Och där behövs ett värderingsskifte. Vi behöver bli bättre på att hjälpa människa till människa och då är det viktigt att organisationer som Suicide Zero sprider information om hur man kan vara en bra medmänniska.

Vi talade om maxantal elever per kurator, hur ser du på det?
– Jag tror att det är viktigt att lyfta diskussionen om hur många elever en kurator klarar av att ha bra kontakt med. Det är viktigt att det finns en kontinuerlig kontakt med elevhälsan. Också när det inte är riktigt illa. Och det ska kännas naturligt att kunna vända sig till elevhälsan och det gör det inte om kuratorerna inte finns på plats mer än någon enstaka gång. Så det är rimligt att diskutera hur det förhåller sig men att sätta ett maxtak förespråkar inte jag. Däremot är det bra att sätta riktlinjer för vad som behövs för att eleverna ska kunna få det stöd de behöver.

Vad har du för möjlighet att påverka moderpartiet Kristdemokraterna?
– Jag har god möjlighet att påverka. Som förbundsordförande för KDU sitter jag med i Kristdemokraternas partistyrelse. Det här perspektivet med psykisk ohälsa och i förlängningen självmord det är en fråga som vi inom KDU är angelägna om att Kristdemokraterna tar på allvar, och det vet jag att de gör. Det har vi också sett i budgeten där man dels har satsat på att ta fram konkreta handlingsplaner för att minska ungas psykiska ohälsa men också för att korta köerna till barn och ungdomspsykiatrin. Och även för att bygga ut elevhälsan med fler kuratorer. Det är väldigt bra att man tar frågorna på stort allvar och det kommer vi att se till så att de fortsätter att göra framöver också.

– Just självmord är ett av få områden där det råder tabu. Då är det jätteviktigt att Suicide Zero fortsätter sitt arbete med att inte bara prata med politiker, för politiken kan inte lösa alla människors problem, utan också att man pratar med ungdomar och skolor. Det behövs en bred diskussion kring den här typen av frågor i samhället för att man ska komma till rätta med det.

Hur viktigt tycker du att det är att Suicide Zero träffar politiker som dig?
– Jag tycker att det är jätteviktigt just därför att det är så många människor som mår dåligt i vårt samhälle och det är så många som varje år tar sitt liv. Det gör att vi måste få till en diskussion om hur vi ska förhålla oss till varandra och till oss själva. Och om hur vi ska kunna vända utvecklingen. Men det räcker inte att prata med politiker man måste prata med vanligt folk också. För det är i vardagen man kan göra som störst skillnad. När man ser att något inte stämmer hos en vän eller granne, det är då man ska känna att man måste hjälpa till.

Kan du tänka dig att bli månadsgivare till Suicide Zero?
– Absolut, det är ett behjärtansvärt ändamål. Dock finns det såklart många bra organisationer som man kan stötta.

Hur ser du på att göra en kampanj för KDU och till förmån för Suicide Zero? ”KDU förebygger självmord”
– För oss är det viktigt att lyfta människors psykiska ohälsa brett och eftersom självmord är den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa så kommer vi att fortsätta driva frågan. Vi kommer att skriva debattartiklar om psykisk ohälsa och vad vi tror behövs i form av satsningar på elevhälsa och psykiatrin. Vi kommer också att arbeta för ett värderingsskifte i samhället för att stoppa detta. Sen hjälper vi gärna till med att sprida information om Suicide Zeros insamlingskampanj för att väcka uppmärksamhet kring frågan. Vi besöker regelbundet skolor för att föra fram vad som är KDU:s politik och budskap och då hjälper vi också gärna till att skapa uppmärksamhet kring de här viktiga frågorna.

Övrigt du vill lägga till?
– Att vi önskar Suicide Zero stort lycka till med det viktiga arbete ni bedriver.

/Alfred Skogberg

Läs mer ...
Prenumerera på denna RSS-feed

Om oss

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden.
Vi vill med den ideella organisationens kraft

  • öka kunskapen och bilda opinion kring samhällsproblemet suicid.
  • lyfta fram nytänkande och konkreta
    lösningar för att rädda liv
  • minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

My newsdesk - Suicide Zero
Så gör vi skillnad

Ge en gåva

90konto

swisha gava

sms

Kontakt

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Suicide Zero,
    Travbanan 57, 147 34 Tumba