banner finger

"Kan du vakna nu?"

  • 11 maj 2017 |

Angelica Ekengren volontar Suicide Zero pa Boras Pride
Angelica Ekengren sätter ord på saknaden efter en älskad som tagit sitt liv.
I dag använder hon sina erfarenheter för att bland annat förebygga självmord.


Jag vaknar av att något stör min sömn.
Vad var det där? En signal, en vibration.
Jag sträcker mig efter min telefon.
Fem missade samtal. Magen knyter sig.
Herregud vad har hänt. Vad är klockan?
Klockan är strax efter 05 på morgonen.

Jag ringer upp senaste numret. Hör min pojkvän jämte mig i sängen fråga vad jag håller på med.
En röst på andra sidan telefonen svarar.
Jag hör gråten, sorgen, tomheten.
“Jag är så ledsen Angelica. Förlåt. Men Magnus är död. Jag är så ledsen.”
Jag hör hur rösten ursäktar. Förlåt, ledsen, död, Magnus.

Orden ekar i mitt huvud. Jag är som förstenad.
“Magnus tog sitt liv inatt. Vi är i Svaneholm här.”
Jag ber att få återkomma. Jag måste andas.
Kan jag andas? Hur andas en? Hur pratar jag? Vems arm är det där?
Min pojkvän ser på mig, frågande.
Tårarna rinner när jag klämmer fram. “He is dead.”

Jag går ur bilen. Förvirrad.
Inser att jag är på fel plats. Får gå runt sjukhuset för att komma till avskedsrummet.
Öppnar den tunga dörren och möts av bekanta ansikten.
Alla med sorg i blicken. Alla med krossade hjärtan.

Jag ser honom.
Han ligger där. Sovandes. Men egentligen inte.
Han är kall. Jag tar hans hand. Smeker hans fingrar. Drar mina fingrar över hans tatueringar. Tittar på hans ansikte.
Jag klappar hans kind. Jag är tom. Men samtidigt full. Full av smärta. Full av kärlek.
Kan du vakna nu? Tänker jag.
Mina tårar tränger inte fram. Jag är helt apatisk.
Jag kysser hans panna. Hans kind.
“Jag älskar dig”
Hur är det möjligt? Vad gör vi här i ett kallt rum på sjukhuset?
“Ditt pucko, det här var väl inte smart. Varför lämnar du oss?”
Jag önskar så hårt att han kunde svara. Att han kunde återfå livet.
Men han är borta..
Min kärlek.
Mannen som gav mig liv.
Mannen som jag älskar.
Mannen som blev far till våra barn.

_________________________________________

Jag biter mig i läppen när jag kliver ur bilen på Göta.
Jag tar upp min telefon och skickar ett sms att jag är utanför, jag behöver få min pojkvän att komma ner och möta mig innan jag går upp till barnen.
Han kommer ner och jag känner hur tårarna trycker på och sakta rinner ner för mina kinder.
Han kramar om mig och tittar på mig…”Are you ok?”
“Yes, let’s go up.” svarar jag och vi går upp för trapporna.

Det är dags.
Kompisarna börjar dyka upp. Zion är förväntansfull. Äntligen skall han få ha sitt 7-års kalas.
Och det vankas ju skattjakt.
Jag biter mig i läppen när Anna, en av mina närmsta vänner, kommer fram och ger mig en stor kram.
“Jag är ok.” säger jag snabbt och andas djupt. Hon tittar på mig och jag ser hennes kärlek.
Zion öppnar sina paket. Överlycklig över att hans kompisar är där för att fira honom.
Vi vuxna står och fixar med fika och grillen. Vi småpratar.
Jag känner hur hela min själ bränner. Jag vill lägga mig ner på marken och bara tyna bort. Skrika.
Det gör så ont.
Barnen kommer springandes, en har hittat sin skatt under en sten i närheten, en annan hittade sin skatt i ett träd.
“Vi kör inte nudda marken parken!!!”
Barnen rusar iväg till hinderbanan.

Vi sitter i bilen hem.
Min pojkvän håller min hand.
Barnen är fulla av skratt och glädje.
De pratar om skatterna de hittade och om presenterna Zion fått.
Vi åker hem.

Om några timmar skall jag rasera mina barns värld.
Jag ska sticka ett svärd i deras hjärtan och få dem att gråta.

Vi sitter i soffan.
Jag har Zion på min vänstra sida och Bobbo på min högra.
Min pojkvän sitter i soffan med oss.

“Jag måste berätta något för er” säger jag och tar ett djupt andetag.
“Pappa finns inte mera. Han är död.”
Barnen tittar på mig och skrattar. De tror att jag skojar.
Jag känner hur mina ögon fylls med tårar.
Zion lägger sitt huvud i mitt knä. Han känns tung. Han är tyst.
Bobbo lutar sig mot mig och kramar mig.
Jag har precis krossat mina barns hjärtan.

------------------------------------------------------------------------------------

Jag stirrar framför mig.
Kyrkan är fylld av människor.
Människor jag känner. Människor jag inte träffat förut.
Jag sitter på första raden tillsammans med mina barn, min pojkvän och min och Magnus gemensam vän Elin.

Bobbo knackar på kistan och säger “Hej då pappa”

Det är dax att bära ut kistan till bilen.
Nästan hela sällskapet har lämnat kyrkan.
Magnus släkt har valt att gå in i församlingshemmet för att fika. De vill inte följa med och se kistan sänkas ner.
Nikos, Jonas, Lennart, Pontus, Joacim och en man från begravningsbyrån går fram till kistan.
Jag och barnen står och tittar på.
Mina tårar rinner.
När de går förbi oss väljer Bobbo att gå med dem. Han håller sina små 5-årings händer under sin pappas kista och hjälper männen att bära honom till bilen.

Min 5-åring väljer att själv ta sin pappa till sista vilan. Ingen har sagt att han ska gå där vid kistan.
Han går själv fram och hjälper till att få ur kistan ur bilen och går med sina små händer under kistan hela vägen fram till det hål som ska bli hans pappas grav.

Om oss

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden.
Vi vill med den ideella organisationens kraft

  • öka kunskapen och bilda opinion kring samhällsproblemet suicid.
  • lyfta fram nytänkande och konkreta
    lösningar för att rädda liv
  • minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

My newsdesk - Suicide Zero
Så gör vi skillnad

Ge en gåva

90konto

swisha suicidezero

sms

Kontakt

Kontakta oss

Suicide Zero,
    Travbanan 57, 147 34 Tumba