banner finger

De vann pris för bästa artikel i Läkartidningen

  • 30 december 2016 |

ullakarin nybergJan Beskow
Grattis till att du Ullakarin Nyberg tillsammans med professor Jan Beskow vunnit pris för bästa artikel i Läkartidningen. Vad innebär priset?

- Tack! Prisutdelningen går av stapeln den 19:e januari och då får vi höra motiveringen. Jag vet inte riktigt vad priset innebär mer än att det förstås är stor ära för oss som skrivit artikeln och en betydelsefull markering från Läkartidningens sida, att de väljer att ge priset till en text om suicidprevention. Läkartidningen kommer ut en gång per vecka och skickas till alla läkare i hela Sverige som är medlemmar i Läkarförbundet så många kommer att ta del av det vi skrivit. I sociala medier har artikeln väckt en livlig diskussion om bemötande i vården och det är positivt tycker jag.

Vad är det viktigaste ni vill få fram med artikeln?
- Många samtal om självmordsavsikt mellan behandlare och patient sker idag utifrån en given struktur där behandlaren frågar och patienten svarar. Ibland används skattningsskalor med färdigformulerade frågor, trots att vi vet att dessa skalor sällan fungerar för att förutse självmordsrisk. Ett sådant samtal kan naturligtvis fungera bra om behandlaren är en duktig lyssnare och frågar om det som är relevant för den unika individ hen har framför sig, men alltför många som söker professionell hjälp upplever att de aldrig får en chans att berätta sin historia för någon som verkligen lyssnar utan förutfattade meningar. Jan Beskow och jag och många med oss jobbar för ett förändrat synsätt där den professionella bedömningen tar sin utgångspunkt i patientens berättelse och unika behov. Målet med samtalet ska vara att behandlare och patient når en gemensam förståelse av de problem patienten brottas med just nu och att man kommer överens om vilken hjälp som behövs den närmaste tiden.

Ni skriver i texten: "Känslan av att inte bli förstådd är fortfarande vanligt förekommande hos suicidala personer." Varför är det så?
- Många människor som tänker på självmord som en möjlig utväg skäms över sina tankar. Skammen kommer av att självmord fortfarande är ett stort tabuområde, men kanske också för att förlorad livslust krockar med samhällets ideal om att man ska vara livsälskande, positiv och välja rätt. Det krävs stor känslighet och specifik kompetens för att hjälpa en människa att berätta om sina självmordstankar och många i vården har inte fått hjälp att utveckla den kompetensen. Det finns väldigt få kurser som handlar om hur man samtalar med självmordsbenägna individer och hur man kan förhålla sig för att underlätta deras berättelse, trots att kunskapen om detta är stor. Det gör att både patienten och behandlaren kommer i kläm. Man tvingas improvisera i svåra lägen och det blir sällan bra. Vi är många som jobbar med att sprida kunskap om samtalets betydelse och om samtalskonst och jag hoppas att vår artikel kan underlätta det arbetet.

Det står också att: "det nuvarande bemötandet är utformat mer för att tillfredsställa klinikerns behov än patientens." Vad beror det på?
- Det finns gott om rutiner och riktlinjer som styr hur vården utformas och där ingår krav på noggrann utredning och dokumentation. Det är förstås bra, alla vill ju att journalen ska innehålla viktig information och att noggranna utredningar ska göras, men det är lätt att patientens berättelse tappas bort när bedömningen sker med ett utifrån-perspektiv. Alltså att du som söker hjälp svarar på mina frågor och att jag bedömer dina svar, som sedan leder till en diagnos. Vi måste hitta former för större delaktighet mellan patient, närstående och professionella. Om en patient uppfattar att hens egna tankar, reflektioner och resurser inte tillmäts någon betydelse i samtalet är det många som tystnar. Människor har ju respekt för vårdgivare och vill göra det som förväntas av dem. Därför behåller man det viktiga för sig själv om berättelsen inte uppmuntras, särskilt om det gäller något som man skäms över.

Förklara vad ni menar med patientens berättelse först, eventuell diagnostik sedan.
- Psykisk sjukdom är en viktig underliggande orsak till självmordshandlingar, men de flesta som har en psykisk sjukdom tar inte sitt liv. Det är oerhört svårt att förutse vem som riskerar att låta självmordstankar övergå i suicidala handlingar. Hittills har suicidprevention i vården framförallt fokuserat på att behandla underliggande psykisk sjukdom, men vi är många som ser på självmordsbenägenhet som en egen process som behöver specifika insatser utöver behandlingen av eventuell sjukdom. Den drabbade kan till exempel behöva lära sig nya sätt att lösa problem, acceptans av olika känslor, hur man tröstar sig själv, hur man uppmärksammar sin egen kompetens och så vidare. Tyvärr får alltför få den hjälpen idag och vi tror att fokus på patientens berättelse skulle kunna leda till en utveckling i den riktningen. Den som lyssnar istället för att fråga har större förutsättningar att förstå och det är lättare att agera på ett sätt som gynnar patienten om man förstår.

Övrigt du vill tillägga?
- Jag är oerhört glad över att intresset för psykisk ohälsa och suicidprevention är så stort och att vi är många som engagerar oss för en positiv utveckling. Det arbete som ni gör i Suicide Zero och andra ideella organisationer är ovärderligt och jag vill tacka alla eldsjälar som bidrar till att samarbetet mellan drabbade, professionella och andra blir allt bättre.

Klicka här för att läsa Ullakarin Nybergs och Jan Beskows text: http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Kommentar/2016/03/Suicidpreventionen-kan-bli-evidensbaserad-och-effektiv/ 

Om oss

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden.
Vi vill med den ideella organisationens kraft

  • öka kunskapen och bilda opinion kring samhällsproblemet suicid.
  • lyfta fram nytänkande och konkreta
    lösningar för att rädda liv
  • minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

My newsdesk - Suicide Zero
Så gör vi skillnad

Ge en gåva

90konto

swisha suicidezero

sms

Kontakt

Kontakta oss

Suicide Zero,
    Travbanan 57, 147 34 Tumba