banner finger

Vad jag önskar att omgivningen gör för att stötta mig

  • 06 december 2016 |

Elisabeth Höglund

Elisabet Haglund är volontär hos Suicide Zero. Hon har även erfarenhet av allvarliga självmordstankar. Många är vi som vill hjälpa men känner oss osäkra på hur. Så här skriver Elisabet om hur hon önskar att hon blir bemött om hon mår dåligt. Dela gärna denna text!

Fråga, stanna kvar, lyssna
– Först och främst önskar jag att omgivningen frågar mig: ”Varför vill du inte leva?”. När jag har självmordstankar har jag ett uppdämt behov av att få prata om de svåra känslorna och tankarna med omgivningen. Och jag vill att den som frågar stannar kvar och lyssnar på svaret. Jag önskar att den som ställer frågan visar att den är engagerad genom att ställa följdfrågor. Det kan t ex vara: ”Vad gör att du mår så dåligt just nu? Hur länge har du haft självmordstankar?”

Bekräfta känslan
– En annan sak jag önskar är att man validerar, bekräftar, min känsla genom att till exempel säga: ”Nu mår du fruktansvärt, fruktansvärt dåligt.” Då får jag ett kvitto på att det jag säger har tagits emot och förståtts. Och då känner jag mig lugnad och lättad. Det är särskilt viktigt att vårdpersonal är tydliga med detta.

Formulera mottankar
– En tredje sak som jag skulle vilja att omgivningen stöttar mig med är att formulera mottankar, eller tröstande tankar, till de smärtsamma depressiva tankarna. Det finns ett samband mellan vad vi tänker, hur vi känner oss och hur vi mår. När depressiviteten är stark är de negativa tankarna väldigt starka och det är svårt att själv formulera andra mer positiva och tröstande tankar.

– Om jag till exempel tänker: ”Min sambo kommer att dö och jag kommer inte att orka leva utan honom” då önskar jag stöd av omgivningen att tänka till exempel: ”Min sambo kommer att leva många år till. Jag kommer hinna bygga upp en inre trygghet i mig själv, så att jag kommer att klara det” eller: ”Det finns alltid hjälp att få med det jag inte orkar. Jag kommer inte att bli övergiven och ensam”.

Lyft fram det unika
– En fjärde sak jag skulle önska att omgivningen säger till mig när jag har självmordstankar är, för att fritt citera Lars-Eric Uneståhl: ”Du är en fantastisk skapelse. Du är unik som människa. Det finns inte någon kopia av dig i hela världen. Just du är viktig. Du är värdefull. Just du behövs. Du har en viktig uppgift, ett uppdrag här nere på jorden. Din kropp är den sinnrikaste apparaten i världen och dina tankar är mer komplicerade, mer avancerade än den mest moderna datamaskin”.

Ta ställning
– För det femte tycker jag att det är viktigt att omgivningen, särskilt vårdpersonal, är tydliga och tar ställning: ”Jag vill att du lever. Jag vill inte att du tar livet av dig. Du är viktig för mig.”.

Hur mår du?
– För att förebygga psykisk ohälsa och intensiv depressiv smärta och självmordstankar behöver jag att omgivningen ofta frågar mig: ”Hur mår du?” och att de stannar kvar och lyssnar på svaret. Det är förtroendebyggande att ofta få frågan: ”Hur mår du?”. Då visar omgivningen att den är engagerad och faktiskt bryr sig om hur jag mår.

– Att ofta få berätta om sina tankar och känslor och hur man mår är den bästa medicinen för att FÖREBYGGA att man mår riktigt dåligt och får självmordstankar. Det är när glappet blir för stort mellan ens inre, vad man tänker och känner och vad man säger och visar till omgivningen, som gör att man upplever sig ensam med att bära sin psykiska ohälsa. Det förvärrar ohälsan om man är ensam i den och med den, då blir depressiviteten värre. Man är långt inne i sig själv och sina tankar när man har en depression. Jag behöver hjälp av omgivningen att bryta depressiviteten.

Självmordstankar är inte hot
– Det är viktigt att omgivningen inte uppfattar självmordstankarna som hot. De ska till exempel INTE säga: ”Du hotar inte mig!”, ”Det är bara hot!” eller liknande. Självmordstankar har ingenting med hot att göra. Självmordstankar är ett uttryck för intensiv depressiv smärta som är så stark och så outhärdlig att man inte orkar leva med den. Jämför med intensiv migrän som kan vara så outhärdlig att man inte orkar leva om det ska vara så smärtsamt.

– Självmordstankar är inte försök att pressa och hota sin omgivning, även om omgivningen tolkar det så. Att uppfatta självmordstankar som hot är bara att lägga sten på en redan outhärdlig börda. Det gör att den som har självmordstankar känner sig än mer smärtsamt oförstådd, det förvärrar läget att säga så.

Gör någonting konkret
– Ibland kan den drabbade vara långt inne i depressivitet och orden når inte fram. Prova att göra något konkret: koka en kopp kaffe eller te eller bred en smörgås för att visa att du bryr dig. Det kan uppskattas jättemycket.

Våga tjata
– Det räcker inte med att säga ovanstående saker en gång. Det finns ingen quick-fix. En depression kan vara envis och det krävs att omgivningen är minst lika envis. Man behöver höra ovanstående gång på gång när de depressiva attackerna sätter in.

– Boendestödjarna frågar alltid hur jag mår det första de gör när de kommer eller pratar med mig i telefon. Det får mig att känna mig lättad att de bryr sig om mig och att jag inte behöver hålla uppe någon fasad utan jag kan säga precis hur jag känner och tänker. Det är oerhört viktigt för mig. När jag får rätt bemötande känner jag mig lugnare och lättad, och depressiviteten minskar och blir mer hanterbar för mig. Jag känner att jag inte är ensam.

peder
Peder Björling är psykiater och sitter i Suicide Zeros styrelse. Så här kommenterar han Elisabet Haglunds tankar.

Vad tycker du om Elisabets tankar om hur man kan stödja någon som har allvarliga självmordstankar?
– Det Elisabeth skriver fångar verkligen upp det som vi i Suicide Zero vill informera om. Jag tycker dessutom att vårdpersonal, skolhälsovårdspersonal och de som arbetar inom socialtjänsten skulle ta del av dessa konkreta och verksamma råd. Att få höra detta från den som har egen erfarenhet ger en ytterligare förståelse.

Att bemöta en person i kris, hur kan vi lära oss att bli bättre på det?
– Genom att våga och genom att träna. Alltför ofta blir vi osäkra. Är jag rätt person? Kanske har hen någon som står närmare. Tänk om jag upplevs påträngande eller för nyfiken. Tänk om jag säger något fel och hen mår sämre. Allt sådant kan göra att den som behöver hjälp och den som egentligen vill hjälpa inte möts.
– Var inte rädd för att göra fel! Som Elisabet skriver, att man visar att man vågar fråga, vågar lyssna och vill förstå är i sig ett viktigt stöd.

Har du själv konkreta tips på hur man kan bemöta någon som mår dåligt psykiskt?
– Till det Elisabet skrivit kan jag lägga till några få saker: Ta hand om dig själv också. Om du stöttar någon som mår dåligt en längre tid kan du också påverkas. För att kunna vara ett stöd i längden och för att bevara er relation bör du känna efter hur du mår och ta stöd du också.
– Fråga hur du bäst kan stötta. Både om bemötande och praktiska saker. Ofta finns det några saker som personen är mycket orolig för, saker som känns övermäktiga. Där kan du bidra också för att lösa vissa problem.
– Om du blir orolig, be din vän att få prata med någon annan för att du ska få råd och stöd. Om situationen blir allvarlig och du är mycket orolig att personen kommer ta sitt liv eller göra sig mycket illa kan du vara tvungen att larma. Beroende på situationen kan det vara en redan existerande psykiatrisk kontakt, anhöriga eller 112.
– Det kan vara svårt att bryta ett förtroende, men om det gäller liv eller död så måste liv gå före. En arg och besviken vän som överlever kan man försonas med.

Om oss

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden.
Vi vill med den ideella organisationens kraft

  • öka kunskapen och bilda opinion kring samhällsproblemet suicid.
  • lyfta fram nytänkande och konkreta
    lösningar för att rädda liv
  • minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

My newsdesk - Suicide Zero
Så gör vi skillnad

Ge en gåva

90konto

swisha suicidezero

sms

Kontakt

Kontakta oss

Suicide Zero,
    Travbanan 57, 147 34 Tumba