banner finger

Nyligen publicerat

Appen för den som behöver snabbt samtalsstöd

  • 08 november 2017 |

CR
Carolina Röden - BlueCall

BlueCall är en app som den kan använda som vill ha snabbt samtalsstöd. Tanken är att om man mår dåligt ska man inte behöva vänta på att få stöttning. Så här fungerar tjänsten.

Hej Caroline Rödén på BlueCall. Berätta om er tjänst, hur fungerar den?
- BlueCall är en app som gör det enkelt för dig att hitta terapeutiskt stöd för att må bättre. Du laddar ner appen från AppStore och registrerar dig helt anonymt. Du väljer sedan att kontakta antingen en volontär eller ett proffs. Du ringer eller chattar direkt via appen.

Vad gör volontärerna och vad gör proffsen?
- Volontärer är kvalificerade medmänniskor som kan hjälpa dig att lätta på det du har på hjärtat. Proffsen finns för att erbjuda terapeutiskt stöd. Både volontärerna och proffsen är utbildade av BlueCall i samtalstekniker. Proffsen är även psykologutbildade och har lång erfarenhet. Genom att prata med någon på BlueCall kan du få konkreta tips på hur du kan hantera dina tankar och känslor. Oftast får du svar direkt, men senast inom 24 timmar.

Vilka riktar den sig till?
- BlueCall är till för alla över 15 år som behöver snacka av sig med någon som lyssnar och stöttar. Du kan prata om något som tynger dig, kanske en kris i relationen, om du har det väldigt stressigt på jobbet eller om du upplever negativa känslor. Ofta är det skiften i livet som triggar ökad stress och oro, så vi vill komma in i ett tidigt stadie och hjälpa, innan situationen blivit outhärdlig. Suicide Zero lanserar det fantastiska initiativet “Våga Fråga” och BlueCall puttar på från andra sidan genom att uppmana till att “Våga Prata”.

Varför har ni tagit fram tjänsten?
- Vi upplevde själva att det var svårt att hitta någon att prata med - livet suger ibland och så kommer det alltid att vara, det viktiga är att man lär sig att hantera de situationer som uppstår. Vi ville göra terapeutiskt stöd lättillgängligt och prisvärt. Den psykiska hälsan är lika viktigt som den fysiska och vi tycker att alla ska ha rätt att få prata med någon som lyssnar.

Kan du ge exempel på någon som blivit hjälpt?
- De flesta som ringer till oss vill ha hjälp med vardagsproblem, som t ex stress på jobbet, prestationsångest, trassel i relationen eller sömnsvårigheter. Där är våra lyssnare extra tränade och kan hjälpa dig att hitta en lösning.

- Vi samlar alltid användarfeedback för att fortsätta utveckla tjänsten och förbättra den, och 9 av 10 mår bättre efter ett samtal. Eftersom du kan prata med samma person igen så kan du också påbörja en process att må bättre över tid.

- En av våra användare tyckte såhär när hon pratade med ett proffs på BlueCall:
“Hjälpsam, förstående, inkännande och hjälpte mig komma fram till sådant som kan få mig att må bättre. Jag har en plan inför framtiden och det känns mer hoppfullt. Det hjälpte även att få säga allt som kändes jobbigt. Få ur sig det så att säga.”

När kommer den att fungera för Androids?
- Just nu finns appen bara för iPhone, och vi vill såklart släppa en Androidversion så snart som möjligt!

Var laddar man ner den?
- Appen laddar man ned från AppStore.
https://itunes.apple.com/se/app/bluecall/id1066192212?mt=8

Övrigt att tillägga?
- BlueCall har haft över 10 000 samtal och 9 av 10 av alla som ringt ett samtal mår bättre. Så det är helt klart värt ett försök!

Alfred Skogberg

Läs mer ...

Hon säljer musik för att stötta Suicide Zero

  • 06 november 2017 |

Jea1
Jeanette Åkerlund säljer musik till förmån för Suicide Zero.

Hur kommer det sig att du vill stödja Suicide Zero?

- När jag hör om alla självmord som sker i Sverige varje år blir jag förtvivlad. Att alltfler unga människor mår så dåligt att de inte orkar leva och ser självmord som enda utväg säger att nånting är väldigt fel. Det får vi aldrig någonsin acceptera. 

- Jag har själv sett och levt med psykisk ohälsa på nära håll och vet vad det innebär, vilken oerhörd kamp det är. Jag har vänner vars barn eller annan anhörig har begått självmord, eller har försökt göra det. Det gör mig så ont och jag frågar mig vad det är som händer i vårt samhälle idag. Varför är det så här? Tyvärr, får långt ifrån alla den hjälp de behöver och har rätt till. Suicide Zero gör ett fantastiskt arbete för att försöka minska den psykiska ohälsan och förebygga självmord och det vill jag verkligen stödja. 

Berätta lite om bakgrunden till dina låtar och varför du skrivit dem?

- Musiken har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och själva låtskrivandet har fått en allt större plats med åren. Det är mitt sätt att ventilera och uttrycka mig. Jag skriver utifrån mitt eget liv. Mina egna upplevelser och sånt som ligger nära hjärtat, men inspireras mycket av andra människors liv och berättelser. Jag tror att många kan känna igen sig i mina texter, och även om de ibland berör det svåra i livet så vill jag på nåt sätt förmedla hoppfullhet och ljus. Jag önskar att de som lyssnar på mina sånger ska känna något och bli berörda. För mig är det vad musik handlar om.

Vad hoppas du kunna bidra med genom din insats?

- Det är ganska lätt att känna sig maktlös och man vet inte riktigt vad man kan göra som enskild person. Att det skulle vara för lite och inte ha någon betydelse. Men jag tänker att alla kan vi bidra med att göra, eller ge något litet och det får vara med och medverka till en stor helhet. Därför vill jag uppmuntra fler till att starta egna insamlingar/försäljningar till förmån för Suicide Zero. Och naturligtvis hoppas jag att min försäljning ska ge en god summa till ändamålet.

Vad tycker du bör göras för att minska självmorden?

- Även om det pratas mycket mer om psykisk ohälsa idag så tror jag vi behöver jobba på att göra det än mer synligt. Skuld och skam-stämplar måste gnuggas bort så människor vågar öppna sig och berätta hur de verkligen mår. Förståelsen och kunskapen i samhället, och hos oss alla, måste bli större så man lättare och tidigare ser varningssignalerna. Utbilda alla som jobbar med människor som till exempelchefer på arbetsplatser, personalen i skolan. 

 

Här kan du lyssna på och köpa Jeanette Åkerlunds musik: http://www.jeanetteakerlund.se/just-nu/ 

 

Tack säger vi på Suicide Zero för ditt engagemang Jeanette! Privatpersoners stöd är oumbärligt för vårt arbete.

 

Vill du också stötta Suicide Zero så kan du göra det på flera sätt. Klicka här för att läsa mer: http://suicidezero.se/stod-oss/privatpersoner

Läs mer ...

Alla kommuner i Värmland godkänner handlingsplan om suicidprevention

  • 01 november 2017 |

Marie Niljung
Hej Marie Niljung, du är volontär hos Suicide Zero och har varit med att ta fram den handlingsplan som Värmlands län har och som nu samtliga kommuner i Värmland har godkänt.

Vad innebär planen?
- Att Värmland på riktigt ska arbeta med suicidprevention. Det krävs ett ökat samarbete mellan alla parter. Planen innebär att vi nu har en gemensam plan på hur vi ska minska antalet suicid och suicidförsök i Värmland. Planen innebär även att vi tillsammans behöver göra olika saker för att bryta stigma och våga fråga. Det är en fråga för alla. Handlingsplanen fokuserar på ett antal områden där åtgärder föreslås på kort och lång sikt. De nio strategiska åtgärdsområden som lyfts i det nationella arbetet kring suicidprevention är utgångspunkten i handlingsplanen.

Självmorden i Värmland ska minska från 40 personer år 2015 till 20 personer år 2020, hur ska det gå till?
- Genom att alla parter tillsammans börjar arbeta aktivt med våra fokusområden och att det avsätts resurser.
· Insatser för ökad samverkan och samarbete.
· Insatser till identifierade riskgrupper.
· Främjande av psykisk hälsa och förebyggande av psykisk ohälsa.
· Kompetenshöjning hos personal.
· Det civila samhällets engagemang och kunskap.

Vad kommer nu att ske i alla Värmlandskommuner som godkänt planen?
- Min förhoppning är att det lokala arbetet nu börjar för att ta fram lokala handlingsplaner utifrån varje kommuns situation. Vissa kommuner kommer att gå samman och ta fram geografiska planer istället för egna, till exempel i norra och östra Värmland.

Vilka fler insatser kommer att göras?
- Vi kommer bland annat att ha en återkommande konferens varje vår för att öka kunskapen kring suicidprevention, bryta stigman och för att lära av varandra. Nästa år blir konferensen den 12 april på CCC i Karlstad - Save the date! Vi arbetar nu med att ta fram programmet för denna konferens. Det kommer bli väldigt bra - det vet jag säkert!

Vad tycker du själv om handlingsplanen?
- Jag har ju varit med från början och jag tycker det är en bra plan. Vi är många parter men jag tycker vi har en bra grund att utgå ifrån. Och jag förväntar mig verkstad, det är nu arbetet börjar på riktigt! Handlingsplanen ska inte bli en hyllvärmare utan ett verktyg som leder till att vi når vårt första mål: att minska antalet självmord från 40 till 20 till 2020. Arbetet med suicidprevention är ett ständigt pågående arbete och planen kommer att revideras regelbundet så att vi verkligen minskar antalet psykologiska olycksfall i Värmland. Min förhoppning är även att Värmland kan inspirera andra län och regioner att göra liknande planer. Det är dags att Riksdagens nollvision blir lika framgångsrik som nollvisionen inom trafiken.

Övrigt du vill lägga till?
Att jag från den 1 februari finns tillgänglig för bokningar av Suicide Zeros Våga fråga utbildning och för föreläsningar. Känns fantastisk att arbetet som påbörjades med en Våga fråga-stödkonsert för Suicide Zero 2015 faktiskt lett fram till denna unika handlingsplan. Jag är så stolt och glad.

Läs mer och boka vår Våga Fråga-utbildning genom att klicka här: http://suicidezero.se/utbildning/vaga-fraga-utbildning

Alfred Skogberg

Läs mer ...

Ett ruttet hus

  • 31 oktober 2017 |

Christian
Christian Dahlström är aktuellt med den rykande färska boken Kalla mig galen.

Varför har du skrivit boken?

- Boken är en slags uppgörelse med psykiatrin i Sverige och tabut som omgärdar alla psykiska sjukdomar idag. Jag har arbetat med de här frågorna i åtta år och intervjuat i stort sett alla svenska experter, och en del internationella forskare, för att försöka förstå varför jag inte fick hjälp när jag själv drabbades av depression och ångest, och varför ingen vågade prata om sådana grejer. Dessutom har jag intervjuat några av våra mest kända svenskar som haft liknande problem, för att se ifall de har upplevt samma saker som jag gjorde – Therése Lindgren, Cissi Wallin och Kristoffer Triumf bland andra. Slutsatserna, som jag redovisar i boken, är en ganska hänsynslös konfrontation med hela systemet, som jag hoppas kan förändra samhället till det bättre.

Berätta om processen med att skriva den.

- Jag har hållit på i fyra och ett halvt år med boken och processen har varit väldigt besvärlig på en massa olika sätt. Förutom det vanliga med självtvivel och skrivkramp har det varit oerhört svårt att få tag på kändisarna, jag har kontaktat uppemot femtio kända svenskar som jag vet haft problem med psykisk ohälsa, men de allra flesta har avböjt av olika skäl. Förutom det har det varit väldigt tufft att gå igenom min mammas journaler, både socialens anteckningar från tiden då jag föddes och blev tvångsomhändertagen, men även sjukhusjournalerna från hennes sista tid i livet. Samtidigt kände jag att jag måste vara helt transparent och hänsynslös även mot mig själv om jag skulle försöka göra någonting som är på riktigt.

Vad har du lärt dig på vägen?

- Jag har så klart lärt mig en massa praktiska saker kring skrivprocessen och förlagsvärlden, även om jag har viss erfarenhet från min förra bok. Men framför allt har jag lärt mig ännu mer om psykisk ohälsa i alla dess former och om hur det svenska samhället är organiserat när det kommer till de här frågorna. Jag tänkte att det kanske trots allt fanns en vettig förklaring till varför psykiatrin är så underfinansierad, varför jag inte fick hjälp, varför folk i allmänhet håller sånt här för sig själva istället för att prata öppet om det. Det visade sig att det inte fanns någon förklaring, ju mer man gräver i det här, ju mer uppenbart blir det: det här huset är ruttet rakt igenom.

Vad hoppas du att läsaren ska få ut av den?

- Jag hoppas att läsaren får sig en ordentlig reality check. Oavsett om man själv är drabbad, om ens anhöriga är det – eller om man är politiker eller sjukvårdspersonal eller vad som helst – så kommer man att få sig en riktig smocka. Även Marie Åsberg, som är Sveriges kanske främsta psykiatriker och har jobbat inom psykiatrin i mer än femtio år, blev ”skakad och rörd” när hon läste boken. Samma reaktioner har jag fått från i stort sett alla andra som fått läsa den innan releasen. Jag hoppas att fler som läser den reagerar på samma sätt och inser allvaret i situationen. Först då kan man åstadkomma förändring på riktigt.

Övrigt du vill lägga till?

- Att jag älskar Suicide Zero och att det kändes väldigt viktigt att få med era perspektiv i boken. Självmordsfrågan är liksom slutprodukten av allt som är fel inom psykisk ohälsa-fältet i Sverige, och det jobb ni gör är inte bara behjärtansvärt och fint – det är effektivt och professionellt på ett sätt som jag hoppas att folk kan ta in.

Christian Dahlströms bok Kalla mig galen, hittar du här: https://www.adlibris.com/se/bok/kalla-mig-galen-9789170379727

/A
lfred Skogberg

Läs mer ...

Kartläggning visar på systembrister

  • 30 oktober 2017 |

Herman holm
Herman Holm är psykiater och överläkare vid Psykiatri Skåne. Han har medverkat i en stor kartläggning i Kalmar län, för att bättre förstå hur vården arbetar i samband med att någon tagit sitt liv. Resultatet är uppseendeväckande.

Vad är det för undersökning ni gjort i Kalmar Läns landsting?
- Vi har studerat journalhandlingar för ett 50-tal patienter som tog sitt liv under 2012. Vi ville se vad vården verkligen gjorde i samband med självmorden, vilken behandling patienterna fick, hur man kommunicerat med andra avdelningar och med närstående och anhöriga.


Vilka är lärdomarna?
- Det vi såg var att mycket kunde göras bättre. Man kontaktar för sällan närstående och anhöriga för att ta del av deras berättelse. Vi såg att närstående som kontaktades efter självmordet ofta hade information som hade betytt väldigt mycket att ha innan. Då hade man ofta dragit andra slutsatser, satt in andra åtgärder och skulle ibland till och med kunnat förhindra vissa självmord. Vi såg att väldigt många av patienterna inte fick någon riskbedömning, man hade alltså inte ens ställt frågan om de hade tankar på att ta sitt liv.

- En annan lärdom är att om man upptäcker en suicidnära patient på exempelvis en akutmottagning så måste man kommunicera det på bra sätt till andra delar av vården. Det behövs säkrare kanaler för att överföra information, idag skrivs oftast bara en remiss. 


- En tredje viktig sak är att denna problematik betraktas som något som hör till psykiatrin. Men personerna i vår undersökning visade sig ha haft lika mycket kontakt med primärvården och den somatiska vården som med psykiatrin. Alla inom vården måste alltså kunna hantera suicidnära personer genom att lära sig att våga fråga patienterna om de har tankar på att ta sitt liv. Det var helt ny kunskap vi fick fram.

Vad mer fick ni fram i undersökningen?
- Man kopplar dessa patienter med psykisk sjukdom men så ser det alltså inte ut i verkligheten. I materialet såg vi dessutom att även om det fanns varningssignaler så hade man inte talat med patienten om hen hade tankar på att ta sitt liv. Slutsatsen är därför att man måste hitta sätt att ta upp sådana här saker på ett klokt och individuellt sätt inom alla delar av vården.

- I vår studie tittade vi ju på personer som tagit sitt liv men det är 10 gånger fler som försöker ta sitt liv och som söker sjukvård. Självmordstankar är oerhört vanliga och alla som jobbar inom vården måste bli bättre på att fråga om patienten har självmordstankar. Men frågan måste vara formulerad på rätt sätt.



Vad tycker du att man ska säga?
- Man kan exempelvis uttrycka sig så här:
”Den situation som du befinner dig i måste vara oerhört smärtsam. När andra är i liknande situationer är det inte ovanligt att man har tankar på att ta sitt liv, hur är det för dig?”
Formuleringen måste vara medkännande och varm och framföras på ett sätt som inte stigmatiserar. Om man sedan får ett ja på frågan måste man också självklart ha kunskaper och stöd i vad man ska göra sen.

Vad såg ni mer för poäng i att ha tidig och nära kontakt med anhöriga?
- Att ha en närstående som är suicidnära är mycket påfrestande. Anhöriga skulle säkerligen känna stöd av att tidigt få berätta vad de vet och hur de upplever situationen. Vi vet att närstående till personer som tagit sitt liv är en riskgrupp i sig. Så även ur den synvinkeln finns ett arbete att göra för att fånga upp anhöriga efter självmord, men där har man blivit bättre idag.

Hur ska man hitta självmordsnära personer i alla olika delar av vården?

- Jag tror att man måste medvetandegöra att tanken på att ta sitt liv är mycket vanligare än vi tror, det är ett sätt att hantera problem i livet som inte behöver ha med psykisk sjukdom att göra. Om man i högre utsträckning blir bra på att fråga om existentiella frågor kan man fånga upp och hjälpa många fler än man gör idag.

Hur mycket tid behöver en läkare på sig för att göra ett effektivt preventivt arbete?
-
Idag hör vi så ofta att: ”Det där tar för mycket tid”. Men motfrågan är: Hur mycket smärta (och tid det tar att bearbeta den) genereras i dag av att man inte har uppmärksammat, inte fångat upp? Och hur många förlorade liv har vi? Patienter klagar ofta över att sjukvården inte hänger ihop. De säger att ingen riktigt har förstått, ingen har skaffat sig en helhetsbild. Att göra det tar inte så lång tid. Tvärtom, det skulle spara tid.

Vad behöver vårdpersonal för verktyg?
- Det ligger ju i tiden att arbeta efter checklistor som ska prickas av och enkäter som ska fyllas i. Behandlaren är då upptagen av enkäten, inte av patienten och dennes berättelse och det har visat sig att dessa enkäter kanske inte alls fångar upp problematiken. Det man behöver göra är att fånga patientens berättelse, lyssna in historien. Tankar på att ta sitt liv är ett sätt att lösa de problem någon har just nu och sådant finns inte i frågebatterierna. Istället utgår dessa ofta från behandlarens behov att snabbt kunna ställa en diagnos medan patientens behov är att få berätta, att få till stånd ett möte med en professionell persons tankar kring ens livsproblem. Här får man hoppas på förändring. Utbildningar som Suicide Zeros Våga Fråga är ett utmärkt sådant verktyg där man lär sig att möta, inte bara bemöta.

Även andra län har visat intresse för ert arbete, berätta!
- Vi har presenterat vårt arbete för Värmlands landsting och jag känner till att man både i Västra Götalandsregionen och Örebro har mycket ambitiösa satsningar på suicidprevention.

Hur tar ni nu arbetet vidare?
- Vi har tillsammans med personal från alla olika delar av sjukvården jobbat vidare med en strategi i tre delar. Först måste vi hitta en metod och kunskapsstöd till all personal inom vården i mötet med självmordsnära personer. Sen måste man ha mer att erbjuda när man möter personer som gjort ett självmordsförsök, en genomtänkt arbetsmetodik. Den tredje delen handlar om hur vården agerar när någon har tagit sitt liv. Under 2018 kommer vi även att arbeta med kommunikationen mellan de olika delarna av vården så att den hänger ihop bättre.

Caroline Meyer Lagersparre

Läs mer ...

”Jag fick en tankeställare”

  • 16 oktober 2017 |

Dag socialdemokrat
Suicide Zeros politikerturné fortsätter. Senast har vi träffat Dag Larsson, oppositionslandtingsråd (S) i Stockholm.

Vad fick du ut av mötet i dag?
- Dels blev jag uppdaterad om situationen hur det ligger till nationellt. Jag fick en tankeställare om att jag inte är uppdaterad på hur det ser ut i mitt eget landsting. Vi har haft en nollvision tidigare, jag vet inte hur det ser ut nu. Det ska jag ta reda på.

Var det något du tyckte var extra intressant?
- Ja jag tycker det är intressant att se att man med förebyggande åtgärder kan göra framgångsrika insatser. Det är ingalunda hopplöst att förebygga självmord.

Vad tror du om att göra händelseananalyser efter självmord?
- Det tror jag i hög grad är rimligt. Eftersom jag själv är sjukvårdspolitiker så känner jag också en viss frustration; vi har en hel del bra beslut om vad som ska göras om folk försöker ta sitt liv. Jag kan konstatera att i många fall så sker inte detta och då känner jag en stor frustration. Och där tänker jag driva på till att det blir bättre.

Vad säger du om Miami-exemplet där de minskat självmorden radikalt?
- Ett klassiskt exempel på en fungerande skolhälsovård som är närvarande och inte isolerad och med tillräckliga resurser. Så det går absolut att göra saker på det förebyggande området.

 

/Alfred Skogberg

Läs mer ...

”Det blev starkt för mig att få en sådan respekt”

  • 11 oktober 2017 |

Anneli Sonny beskuren edited
Över 900 personer deltog på suicidpreventiva konferensen i Göteborg den 12-13 september. Suicide Zero har frågat två av de som närvarade hur de upplevde konferensen och vad tog med sig hem.  Anneli Wester, du har en stark egen berättelse om hur du utsatts för övergrepp inom vården. Du var en av huvudtalarna och fick berätta om vad du gått igenom.

Vad var ditt intryck av konferensen?

- Jag föreläser runt om i hela världen men har aldrig bjudits in till ett sådant här sammanhang tidigare. Både mottagandet och responsen var oerhört positivt. Det var en viktig pusselbit för mig i mitt liv men också viktigt att man tar tillvara på patienters kunskap om vården.   

Hur viktig är konferensen tycker du?
- Konferensen har en unik möjlighet för att öppna upp nya sätt att se på och mötas kring problemen runt suicid. 

Vad skulle du vilja se mer av framöver?
- Att man ger de med egen erfarenhet ännu mer plats. Och att fler anhöriga inkluderas. Och så vill jag se ännu fler deltagare!  

Vad var höjdpunkten, tyckte du?
- Det blev starkt för mig att få en sådan respekt. Jag brukar säga att det aldrig går att få någon ursäkt eller upprättelse för de övergrepp jag utsattes för i vården men det här var nog så nära det går att komma. 

Ytterligare någon reflektion?
- Jag vill tacka arrangörerna för förtroendet att få vara en av huvudtalarna, och till besökarna för er respekt och värme.   Läs mer om Annelis starka berättelse här: https://magasinetfilter.se/portratt/det-handlar-bara-om-vart-vi-riktar-var-energi/  


”Går inte att överskatta vikten av att träffas” En av de cirka 900 närvarande på den suicidpreventiva konferensen i september var Sonny Wåhlstedt, förbundsordförande för anhörigorganisationen Spes. Det här fick han ut av de två dagarna. 

Hur viktig var konferensen?
 
- 1 500 människor tar sina liv varje år och 15 000 gör suicidförsök. Då går det inte att överskatta vikten av att träffas och förmedla viktiga kunskaper och strategier för att hjälpa människor i psykisk nöd. 

Vad tyckte du om konferensen? 
- Jag tyckte  att den var upplagd och genomförd på ett väldigt bra sätt. Innehållet för så många professionella, ideella organisationer och allmänt intresserade, lockade över 900 deltagare. Det var grymt bra!

Vad skulle du vilja se mer av framöver?
- Utöka nästa konferens till tre dagar. Den tredje dagen bör fokusera på hur vi går vidare tillsammans.

Vilken var höjdpunkten, tyckte du?
- Svårt att välja mellan så mycket bra, men det får bli Konrad Michels presentation av sin terapeutiska modell i möte med någon som bär på suicidtankar.

Ytterligare någon reflektion?
- Regeringen har ett ekonomiskt reformutrymme på 40 miljarder. Ge därför Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ta fram en budget och handlingsplan för suicidprevention för fem år framåt. Och inkludera uppföljbara mål i samarbete med professionella och ideella organisationer. 

/Caroline Meyer Lagersparre

 

Läs mer ...

"Många självmord skulle gå att förebygga"

  • 05 oktober 2017 |

stefan 2
Stefan Nilsson är riksdagsledamot för miljöpartiet. Han sitter även i Suicide Zeros styrelse.

Som riksdagsledamot har du självmord som ett av tre prioriterade områden, varför? 
- Det är en av mina prioriterade frågor, eftersom så många människor tar sitt liv, med ungefär samma antal personer, 1500, varje år. Väldigt många av dem, de flesta, skulle gå att förebygga och förhindra med bra åtgärder. Ett självmord påverkar så många människor och under lång tid framåt.

Du har lagt flera motioner om att förebygga självmord, vilka är de viktigaste du vill lyfta fram? 
- Den viktigaste är att ta fram en ny nationell plan för att förebygga självmord. Det behövs ett nytt program, som har specifika, mätbara, realistiska och tidsatta mål och åtgärder för hur självmorden ska minska inom olika demografiska grupper och runt om i landet. En annan är ett nationellt kvalitetsregister, där det följs upp vad som händer efter att suicidala personer lämnar sjukvården. Det skulle ge värdefull konkret kunskap om vilka typer av behandling som fungerar. En tredje är en lag mot att hetsa eller uppmana till självmord. Ytterligare en sak, som ligger på landstingspolitisk nivå är att införa kriscenter, där de som gjort självmordsförsök och alla anhöriga till någon som tagit sitt liv erbjuds hjälp.

Har du som riksdagsledamot påverkat suicidpreventionen?
- Ja, det tror jag. Regeringen satsar 35 miljoner per år till Folkhälsomyndigheten som har rollen att samordna det nationella arbetet och stödja kunskaputveckling inom suicidprevention. Inom ramen för den satsningen går 15 miljoner till verksamhetsbidrag till ideella organisationer till suicidprevention och förebygga psykisk ohälsa.

 Läs om Stefan Nilsson motioner till riksdagen här https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/nationellt-overvakningssystem-for-suicid_H5022105 

/Alfred Skogberg

Läs mer ...

Om oss

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden.
Vi vill med den ideella organisationens kraft

  • öka kunskapen och bilda opinion kring samhällsproblemet suicid.
  • lyfta fram nytänkande och konkreta
    lösningar för att rädda liv
  • minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

My newsdesk - Suicide Zero
Så gör vi skillnad

Ge en gåva

90konto

swisha suicidezero

sms

Kontakt

Kontakta oss

Suicide Zero,
    Travbanan 57, 147 34 Tumba