banner finger

Nyligen publicerat

Gröna karamellstrutar för Suicide Zero

  • 20 september 2017 |

linus

Det finns många som vill bidra till att självmorden ska minska. Till exempel Linus Westerberg, ägare till godisfabriken Råsnäs konfektyrer i Timmernabben. Sedan i somras producerar han gröna karamellstrutar till förmån för Suicide Zero.   

Varifrån kom idén att göra karameller för Suicide Zero?
- Idén kom från Maria Pedersen som är aktiv i Suicide Zero. Hon hade cyklat i Gränna och fått idén. Eftersom hon bor i Timmernabben så frågade hon oss om vi ville sälja våra gröna äppelkarameller i strutar med Suicide Zeros logga, där en del av priset går till Suicide Zero. Jag tyckte det var en lysande idé. 

Vad har du fått för reaktioner?
- Reaktionerna har varit strålande. Efter att Suicide Zero lade ut våra produktionsfilmer på Instagram så började strutarna efterfrågas. Kunderna reagerar också på att man gör en god sak.

Hur kom det sig att du ville samarbeta med just Suicide Zero?
- När möjligheten kom genom Maria Pedersen var det bara självklart. Det känns bra med ett samarbete där min verksamhet kan vara med att bidra till en så viktig sak.  

 Maria och Linus

 Vad hoppas du att karamellerna ska bidra med?
- Jag hoppas att fler uppmärksammar Suicide Zero för att få information om psykisk ohälsa och lära sig mer om hur vi alla kan bidra för att minska självmorden.  

Vad har du för mål med försäljningen?
- Vi har startat en insamling på suicidezero.se där vi har satt ett mål på 25 000 kr. Så mitt mål är att vi ska nå dit. 

Vad gör du till vardags på ditt jobb?
- Jag tillverkar och säljer konfektyrer. Jobbet är väldigt varierande beroende på vilken säsong vi är i. Nu har vi precis lämnat sommaren som är vår högsäsong. Då tillverkar vi mycket brända mandlar men även mycket hårda karameller och klubbor. Nu är det lite lugnare men snart börjar förberedelserna för julen. Julen är också stor men då med mer fokus på brända mandlar och chokladsortimentet.  

Vill du köpa karamellerna och samtidigt bidra till Suicide Zeros verksamhet? Klicka här för att göra din beställning. 
 
Läs mer ...

Säljer foton för Suicide Zero / Viktigt att män vågar prata

  • 21 augusti 2017 |

fotograf
När Jonatan Stålhös fick bilder över från en utställning ville han göra något bra av det. Och eftersom framförallt många män i hans omgivning var drabbade av psykisk ohälsa blev Suicide Zero ett enkelt val.

Jonatan Stålhös jobbar som fotograf i Umeå. Efter att han gjort en bildserie och utställning om gatuvyer fick han en idé om att sälja några av sina fotografier och skänka pengarna till Suicide Zero. Gensvaret var enormt, från fredag till måndag var fotona slutsålda och han hade fått ihop strax under sex tusen kronor.
—En tjej hörde till och med av sig efter att bilderna var sålda och frågade om jag hade någon annan bild att sälja, så kunde pengarna få gå till Suicide Zero i alla fall, säger han.

Undermedvetet tror han att han valde just Suicide Zero eftersom årsdagen närmade sig för en nära väns dödsdag. En klasskompis som tog livet av sig under studietiden på Mittuniversitetet. En annan vän berättade att han började få panikångestattacker och skulle söka hjälp för det och under våren hade en tredje vän gått in i väggen och blivit sjukskriven.
—Det var som ett tema av psykisk ohälsa, och så tycker jag att Suicide Zero gör bra grejer, säger Jonatan.

Det var på sommaren innan sista året på bildjournalistutbildningen som hans klasskompis tog livet av sig. Ingen i klassen anade att han mådde dåligt och tiden efter berättar Jonatan att de i klassen passade upp på varandra och pratade mycket.
—Efter det var så mycket chock, att försöka förstå. Alla i klassen var väldigt eniga om att det behövs ett klimat där man kan vara mer öppen om hur man mår psykiskt likaväl som fysiskt, säger han.
Ett öppet klimat tror han behövs i samhället överlag, en plats där det är ok att prata om hur man mår, framförallt för män. Bland hans egna vänner har han imponerats av hur öppna och ärliga de har varit med sitt mående. Att de självmant berättat att de mått dåligt och behöver hjälp. Det har inte varit något han har behövt dra ur de för att få veta.

fotograf2
Jonatan tror att en ökad jämställdhet och feminism kan vara en väg in till känslorna. Han menar att feminismen har ett element av att uppmärksamma och ifrågasätta machokulturen som många män kan behöva ta till sig.
—När jag frågar min pappa tycker han att killar kan prata om mer idag än vad han kunde, men det är fortfarande svårt att prata om sånt man inte är van vid. Vi måste fortsätta uppmana män att våga öppna upp, våga prata om när man mår dåligt. Att våga prata om känslor överlag.

Att han har sålt sina foton ser han själv som en kul grej, en punktinsats för att göra något bra. Om många gör små sådana grejer tror han att det är möjligt att få till en förändring.
—Jag tror starkt på att vi människor mår bra av att göra osjälviska saker emellanåt. Och människor vill göra bra grejer, bara det är enkelt för dem att göra det.

Emma Thorell Stårsta

Läs mer ...

”Vi har fått för oss att vi måste gå till specialister när vi många gånger behöver medmänniskor”

  • 27 juli 2017 |

Ing Marie2
Suicide Zeros generalsekreterare fick under Almedalsveckan ett samtal med Ing-Marie Wieselgren, psykiater och nationell samordnare för psykiatrifrågor vid SKL.

Självmorden kommer inte att minska de närmaste åren. Personalbristen är akut inom psykiatrin men medmänskligt stöd kan rädda liv. Ing-Marie Wieselgren är psykiater och nationell samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting. I ett samtal med Suicide Zeros generalsekreterare Alfred Skogberg berättar hon om hur arbetet med att förebygga självmord kan gå framåt.

Ing-Marie, du säger att arbetet med att förebygga självmord går både framåt och bakåt, vad är det som händer?
- Behoven av psykiatrisk hjälp, det vill säga både första linjen och specialistvård efterfrågas väsentligt mycket mer nu än tidigare. Samtidigt har vi stora pensionsavgångar och det är svårt att behålla folk vilket leder till personalbrist. Det gäller psykiatrin så väl som socialtjänsten och elevhälsan. Det gör att man, även om man har pengar, inte kan bygga upp verksamheterna. Väntetiderna ökar tyvärr och trots utbyggnaden av första linjen ser inte BUP någon avlastning, vilket var tanken. Då ställer sig vissa frågan om det är så att vi skapar ett behov, men det tror ju inte jag. Behoven är i högsta grad reella och när jag talar med ungdomar idag säger de att man bara får hjälp om man har strypmärken på halsen. Detta är så klart drastiskt men det betyder att man måste kunna visa fysiska tecken på att man mår dåligt, något som jag även hör från föräldrar. Sen har det ju även att göra med situationen med asylsökande och nyanlända. Vi fick 2015 en ökning av killar i 16-17-årsåldern vilket ökade befolkningen i de grupperna med ca 10 procent. Det var 35 000 som kom, 10 000 i varje årskull. Många av dessa behövde psykiatrisk hjälp och redan innan låg vi på gränsen till överbelastning

Så vad är då lösningen?
- Dels behöver vi öka grundutbildningarna. Vi behöver fler psykologer, sjuksköterskor och läkare.

Finns det någon uppskattning på hur många psykologer, psykiatriker, kuratorer som behövs?
- Nej, ingen har siffor på det.

Men det låter som att det är en reell kris du talar om?
- Ja, den utbildningstakt vi haft nu håller knappt jämna steg med pensionsavgångarna och i och med att vi ser ett ökat behov kan vi direkt se att det inte går ihop.

Och med tanke på detta, vad tror du om möjligheterna att minska självmorden framöver?
- Ja, det är ju då jag blir orolig. Vi vet ju att en stor del av självmorden har en psykiatrisk bakgrund. Men sen måste vi även se till att insatserna verkligen har effekt. Vi måste se till att vi får resultat, att det är rätt saker vi gör. Att vi har metoder som fungerar och hela tiden utvärderas.

Du träffar många från regeringen, vad säger du till dem och vad får du för gehör?
- De tycker att de har gjort stora satsningar.

Men det tycker inte du?
- Om man exepelvis gjort stora satsningar på en elev men som trots hjälpen fortfarande inte klarar skolan, visar det ju att satsningen inte är tillräcklig. Tittar man internationellt där det fungerat visar det att man måste göra de stora satsningarna på personer med lindriga tillstånd, de som alltså kommer till primärvården. Det gäller att hitta problemen så tidigt som möjligt och sätta in resurser då. Där finns den samhällsekonomiskt stora vinsten eftersom det är stora volymer. Rent mänskligt skulle säkert många tillfriskna själva; depression och ångest går ofta över även om det tar längre tid utan hjälp. Det finns dock alltid en risk att man till slut mår så dåligt att man slutligen tar sitt liv.

Men med anledning av de du nu säger, vad blir din slutsats kring hur det kommer att se ut om ett, tre och fem år?
- Jag tror inte att talen kommer att sjunka, vi kommer att få ökade självmordstal. Det är så många självmordsförsök bland de asylsökande idag så det kommer att påverka talen. Det är den ena delen, den andra gäller de äldre. Vi får fler äldre, vi håller människor vid liv kroppsligt men vi tar inte hand om deras psykiska hälsa. Det gör att allt fler inte kommer att orka med livet.

Du var med när jag presenterade vår Våga Fråga-utbildning, den riktar sig ju till allmänheten och när du säger att vården inte mäktar med då tänker jag att vi ändå har medmänniskor som en resurs för att se varningstecken tidigt och stötta. Vad tänker du om det?
- Jag är helt övertygad om att vi måste jobba på alla nivåer samtidigt och vi måste våga prata om sådant som är jobbigt. Livsfrågor är ju inte psykiatriskt, vi har fått för oss att vi måste gå till specialister när vi många gånger behöver medmänniskor.

Det låter som att det skulle behövas siffror på hur många i de olika personalgrupperna som behövs? Det krävs utredningar för detta så att politikerna förstår vad som måste göras på tre års sikt, fem års sikt och så vidare.
- Det behövs dels stora statliga satsningar, men sedan behövs det stora satsningar i varje landsting. SKL måste ta ett mycket större ansvar att stödja utveckling lokalt. Kommunerna måste se till att elevhälsan fungerar och veta hur många ungdomar som inte går ut gymnasiet eftersom de är i riskzonen på olika sätt. På samma sätt måste landstingen se till att man har resurser så att det räcker, att man ser att psykiatrin är lika viktig som hjärtsjukvården, men det sker inte idag. Här ser jag att vi ytterligare skulle kunna hjälpas åt att lyfta detta i de olika landstingsledningarna. Det räcker inte att staten skickar in pengar om pengarna inte går till psykiatrin eller till primärvårdens del med psykosociala team. Jag får ofta medhåll från folk i verksamheten och från politiker, så fokus bör ligga på att synliggöra detta för landstingsledningarna. Här är självklart personalpolitiken jätteviktig. Sjukskrivningarna hos personal inom psykiatrin och primärvården, som för närvarande är höga, måste hållas nere genom förebyggande insatser.

Var kan man börja åtgärda detta?
- Jag tänker att det i skolan måste finnas lättillgängliga insatser i elevhälsan. Men i skollagen står det idag att elevhälsan inte ska behandla utan vara främjande och inte göra individinsatser. I undersökningar som SKL gjort ser vi dock att mer än 50 procent av elevhälsans resurser går till individinsatser idag. Skolverket och utbildningsdepartementet vill ju att elevhälsan fortsatt ska vara främjande så här finns ett problem. SKL tillsammans med professionsföreningarna tar just nu fram en handbok för elevhälsan och då har vi bett alla skolledare om deras handlingsprogram. Vi ser att det finns mycket skrivet kring den fysiska hälsan men väldigt lite om den psykiska hälsan och nästan inget alls om vad man konkret gör i främjandearbetet. Vi kommer nu genomföra ett antal pilotprojekt där elevhälsan får härbergera första linjen så att socialtjänst och hälso- och sjukvård inkluderas. Vi gör en förstudie i höst och har anställt en person som arbetar i första linjen i Skåne och ska genomföra dessa försök i skolor i Skåne, Jönköping och Dalarna. Detta pilotprojekt görs med den befintliga lagstiftningen där vi ska stödja elevhälsan att göra främjande insatser och där Folkhälsomyndigheten följer upp den främjande delen.

Men skulle det vara en stor vinst om lagen förändrades?
- Ja, men jag tänker att om vi kan visa att detta fungerar så kan man hävda att det behövs en samordnande lag. För det är ju fel att elevhälsan idag ligger under rektorn. Elevhälsan kan vara helt utlokaliserad. Idag bestämmer rektorn som kanske inte har kunskap medicinskt över huvud taget vad elevhälsan ska göra.

- Jag skulle i elevhälsan mer vilja se psykosociala team där behoven styr sammansättningen av teamet. Skolan skulle säkert många gånger kunna ha nytta av exempelvis en arbetsterapeut när det handlar om olika anpassning. Jag tror på en samlad lag för barn- och ungdomshälsa, från mammas mage hela vägen upp till 24 år. Den skulle ha i uppdrag att vara elevhälsa och ungdomsmottagning så att man rymmer alla dessa inom samma verksamhet. Vi kommer då ifrån sekretessproblem och kan följa upp hela verksamheten. Framför allt skulle man få bort en del av övergångarna och glappen som finns nu. Idag har vi hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen och skolagen och de stämmer inte ihop. Utbildningsdepartementet har just tillsatt en utredning för att se över elevhälsan men jag tycker det är synd att man inte tar ett samlat grepp och tar med även socialtjänst, hälso- och sjukvård. Risken är att man bara förändrar i ett stuprör.

Kan du sammanfatta det viktigaste vi talat om?
- Behov av insatser för psykisk ohälsa är ett verkligt problem och behoven kommer att vara stora framöver. Ska vi påverka suicidfrekvensen måste vi ha tillräckligt med personal med rätt kompetenser och en arbetssituation som ger de resultat man vill ha. Jag anser att denna problematik inte tas på allvar. Man säger att man prioriterar psykisk hälsa men jag ser det inte.

Vad skulle behöva ske för att man faktiskt skulle prioritera psykisk hälsa?
- Vi måste ha en infrastruktur för att dela kunskap och samordna inom kommuner och landsting.

Nedskrivet av Caroline Meyer Lagersparre, kommunikatör på Suicide Zero

Läs mer ...

Magnus Skogsberg (ICA Sebastian) ny ambassadör för Suicide Zero

  • 11 juni 2017 |

Skarmavbild 2017 06 11 kl. 11.13.08
Mattias Sunneborn, Mia Skäringer, Saga Becker och Zinat Pirsadeh är alla ambassadörer för den ideella organisationen Suicide Zero. Ny i gänget är regissören, skådespelaren, designern och sångaren Magnus Skogsberg, kanske mest känd för rollen som Sebastian i ICA-reklamen.

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden. Alla i organisationen har på olika sätt egen erfarenhet av psykisk ohälsa och/eller självmord. Detsamma gäller för Magnus Skogsberg, vars far tog sitt liv när Magnus var tjugo år.
- Det har tagit mig nästan trettio år att förstå hur mycket pappas självmord har påverkat mig. Jag har på flera sätt vänt tragedin till att arbeta kreativt. Att bli ambassadör för Suicide Zero och låta mina historier hjälpa andra känns som ett naturligt steg.

Magnus Skogsberg intervjuar i sin Youtube-kanal TJEINCH (www.tjeinch.com) kända och okända som förändrat sitt liv. Kanalen startade han som ett led i att leva livsbejakande och förändringsbenäget, allt med avstamp från pappans självmord.
- Att min pappa tog sitt liv berodde på att han inte hade förmågan att tänka om. Att han inte kunde se en annan utväg än döden. Jag tänker inte gå samma väg och därför har jag bland annat börjat sjunga, för jag vill se nya möjligheter i livet, även om jag riskerar att misslyckas, säger Magnus Skogsberg.

Magnus Skogsbergs pappa blev hårt utsatt på sitt jobb. Han förflyttades, fick ovärdiga arbetsuppgifter och tappade sakta men säkert livslusten. Och till slut tog han sitt liv. Precis som ytterligare två män på pappans arbetsplats.
- Utsatthet på arbetsplatsen är något vi måste uppmärksamma mer. Machokulturen som pappa råkade ut för finns kvar. Arbetsgivaren har ett ansvar för att uppmärksamma vad som pågår och ha bra rutiner för att stötta, men för lite görs. Det vill jag uppmärksamma, säger Magnus Skogsberg.

Som ambassadör för Suicide Zero kommer Magnus att uppmärksamma hur självmord kan förebyggas.
- Magnus är en multibegåvad, varm och inkännande person med stort kontaktnät. Han kommer att bli en utmärkt ambassadör och han kommer att lyfta våra frågor i sammanhang där vi behöver synas mer, säger Alfred Skogberg, generalsekreterare för Suicide Zero.

Läs mer om Suicide Zeros ambassadörer här: http://suicidezero.se/omoss/vara-ambassadorer

Läs mer ...

Han engagerar sig för att minska självmorden

  • 08 juni 2017 |

Hakan
Håkan Wester är en av Suicide Zeros mest aktiva volontärer. Just nu jobbar han hårt med att arrangera Karin Boyes minneslopp som han hoppas ska få en stor del av svenska folket på fötter. Håkan har även tunga erfarenheter av psykisk ohälsa i sin närhet, erfarenheter han vill använda sig av för att hjälpa andra.

Hur kommer det sig att du engagerat dig som volontär för Suicide Zero?
- Vi hade en lärare i mellanstadiet som gjorde ett självmordsförsök och förlorade delar av sina ben. Tidigare samma dag hade vi sett honom som vanligt i klassrummet och jag minns att jag dagarna efter händelsen funderade på om vi i klassen hade bidragit till att han att han ville göra sig själv illa. Cirka 20 år senare tog han sitt liv.
- Det som gjorde att jag verkligen tog steget in i Suicide Zero var efter att en nära bekant gjorde ett självmordsförsök. Jag hade inte uppfattat något beteende eller annat som motiverade detta så därför vill jag nu och framöver lära mig mer och bidra på något sätt.

Berätta om din bakgrund
- Jag är uppvuxen i Alingsås med mycket idrott, musik. Jag är gift med Ulrika och vi har en dotter tillsammans och vi har båda två barn var sedan tidigare förhållanden. Jag har alltid gillat att träna och utmana mig själv och jag fick idén om ett motionslopp till förmån för Suicide Zero. Eftersom jag är uppvuxen i Alingsås, där Karin Boye tog sitt liv, så har jag känt att ett lopp till hennes minne var viktigt.

- Som vuxen utbildade jag mig till att bli polis och som sådan trivdes jag bäst i yttre tjänst. Jag jobbade bland annat som piketpolis i Göteborg men slutade en tid efter kravallerna vid EU-toppmötet. Vi utsattes för stenkastning och annat våld; händelserna hade kunnat sluta mycket värre. Efter Göteborgskravallerna sjukskrevs jag en tid för fraktur och psykisk ohälsa av den inre stress som händelserna skapat. Jag känner mycket för de svenska poliser och militärer som med engagemang lämnar Sverige för att bidra med demokrati och fred i andra länder. Det är väl känt att flera av de som återvänder på olika sätt tagit psykisk skada. Självmord förkommer även här.

Du arrangerar som bäst Karin Boyes minneslopp, berätta om din vision.
- Visionen är att få folk över hela landet att röra på sig och samtidigt stötta Suicide Zeros arbete. Loppet inbjuder till att ta med en vän som kanske just nu behöver komma ut och bryta ensamhet. Kanske vill någon deltagare hedra eller minnas någon som tagit sitt liv. Eftersom kultur och hälsa ger oss utveckling och välmående så kommer vi att lyfta fram musik, lyrik och konst i samband med loppet.

Vad hoppas du att loppet ska bidra med?
- Vi hoppas att fler vill engagerar sig i dessa frågor. Jag hoppas också att vi ska nå ut än mer med Suicide Zeros Våga Fråga-utbildning.

- Jag hoppas också att fler ska komma ut i naturen som ju kan ge förutsättningar för bättre psykisk hälsa. Karin Boyes dikt: "Javisst gör det ont när knoppar brister" tror jag kan visa många en väg framåt för personlig utveckling.

Du har också tänt 1554 ljus och filmat det hela med en drönare, varför gjorde du detta?
- Det gjorde jag för att visuellt uppmärksamma hur många som tar sitt liv. Och genom att skapa en musikvideo hoppas jag att intresset och kunskapen ska öka hos fler om hur stort problemet är med självmord.

 

Vad kan någon som läser denna text bidra med?
- Det skulle vara toppen om fler ville hjälpa till att sprida loppet. Boyeloppets hjärta slår och pumpar i Alingsås men hela Sverige kan bidra med kraft och gemenskap.

Är det något mer du vill föra fram?
- Våga Fråga hur någon mår - egentligen! Det får fler att tänka till och man kan lättare prata om något som ligger och trycker. Så vem i din omgivning behöver ditt stöd? Våga fråga hur denne mår – egentligen!

Läs mer ...

”Tio procent av alla dödsolyckor i trafiken är självmord”

  • 23 maj 2017 |

Trafikverket har nyligen släppt Rapporten Suicid i vägtrafiken. Och den öppnar ögonen för ny kunskap om självmord inom trafiken. Trafikverkets Anna-Lena Andersson berättar.

FullSizeRender
Anna-Lena Andersson, trafikverket.


Vad skulle du vilja säga är de viktigaste insikterna av rapporten?

- Att vi nu med ett mycket säkerställt underlag vet att det är tio procent av de som omkommer i vägtrafiken som gör det på grund av de tar sitt liv. Och att det finns skillnader mellan de som omkommer på grund av suicid och på grund av olyckshändelser. Kunskaperna resulterar i att det nu finns ett suicidpreventivt tänk inför att nya vägar byggs och när gamla vägar åtgärdas.

I 35 procent av de självmord som inträffade i en bil hade föraren bilbälte på sig. Hur tolkar du det?
- Många självmord är impulsiva, de begås av personer som en kortare eller längre tid mått psykiskt dåligt. I en period av psykisk ohälsa kan det vara en krissituation eller en svår livshändelse som utlöser ett impulsivt självmord. Det kan handla om en person som kanske med stark ångest och oro gett sig ut med bilen och övermannas av en plötslig ingivelse; en person som vanligtvis använder säkerhetsbälte och från början inte haft syftet att ta sitt liv. Det kan även bero på att de flesta bilar i dag är utrustade med bältespåminnare som larmar om säkerhetsbältet inte används.

Vilka åtgärder är enklast att genomföra i trafiken för att förebygga självmord?
- Det finns inga enkla sätt utan arbetet måste utvecklas. Det kan göras genom att man mittseparerar vägar för att undvika frontalkollisioner, genom att förhindra för fotgängare att ta sig upp på motorvägar eller bygga hoppskydd på broar.

Vad skulle du vilja tipsa politiker på riks- och lokalnivå att tänka på för att förebygga självmord?
- Att de tar in det kunskapsunderlag som finns när det gäller självmord. Jag upplever att många som kan påverka frågar efter kunskap. Det finns överlag en stor öppenhet för att arbeta med suicidprevention. Det verkar däremot som om organisationer och forskare har svårt att finansiera sitt arbete och därför bör det satsas mer ekonomiskt för att arbeta med suicidprevention. Trafikverket är en myndighet som de senare åren satsat resurser och engagemang på ett strukturerat arbete för att förebygga självmord i transportsystemet.

Hur viktigt är det att ta bort träd och stora stenar i anslutning till vägar?
- Med tanke på att träd, berg och olika typer av byggnationer är vanliga kollisionsobjekt är det viktigt att i så stor utsträckning som möjligt ta bort dem eller bygga skydd som gör det omöjligt för någon att kollidera med. Det finns däremot många träd i Sverige men sidoområden kring vägar ska byggas så att trafikanter inte ska kunna dö eller skadas.

Många av självmorden inträffar nattetid, vad beror det på och kan den kunskapen vara viktig för att förebygga självmord?
- Den period då det är störst skillnad på att personer dör på grund av suicid och olycksfall är morgontimmarna mellan kl 03-06. Det är en tid på dygnet då personer med depressioner och annan psykisk ohälsa ofta känner oro och ångest. Detta beror på biologiska faktorer, som att hormoner och kroppens aktivitet är som lägst. Hur man kan koppla den kunskapen just till självmord i transportsystemet har jag inget svar på.

Har ni intervjuat personer som försökt ta sitt liv i ett fordon men som överlevt? Vad har i så fall personerna berättat?
- När det gäller arbete som redovisas i vår rapport har jag inte gjort det. Jag har däremot haft kontakt med många närstående till personer som tagit sitt liv i transportsystemet.

- Tidigare har jag arbetat som sjukhuskurator och då träffade jag patienter som försökt ta sitt liv genom trafikhändelser. Det finns personer som berättat att suicidförsöket blev en vändpunkt i livet. Att trots att de fick fysiska skador efter händelsen insåg att de ville leva. Att suicidförsöket egentligen inte handlade om viljan att dö, utan om att inte kunna se några andra möjligheter att lösa sina problem eller att livet var så tungt att de vid självmordsförsöket inte orkade leva.

Hur viktigt är det att det finns kartor på var exakt självmorden och självmordsförsöken inträffar?
- Det kan vara viktigt att se om det finns regionala skillnader eller ställen som är speciellt utsatta. Detta för att infrastrukturhållaren ska kunna ha med suicidprevention i planering av nybyggnationer, men även åtgärda om det finns någon plats med ökade risker.

Hur effektivt är det att sätta upp broräcken på broar där folk hoppar?
- För cirka tio år sedan bedömde dåvarande Vägverket att cirka 40-50 personer per år omkom på grund av fall och hopp från höga broar. Efter det har suicidpreventiva åtgärder genomförts på en handfull broar. Det finns idag ingen myndighet som har ansvar för att redovisa hur stor förekomsten är idag. Ett projekt har påbörjats av oss som skrivit rapporten, Kenneth Svensson och Anna-Lena Andersson. Vi arbetar på Trafikverket med att ta fram underlag så att problematiken belyses och att suicidpreventiva åtgärder genomförs.

Författare till rapporten Suicid i vägtrafiken är trafiksäkerhetsanalytiker Kenneth Svensson och sakkunnig Anna-Lena Andersson, Trafikverket.

Läs mer ...

"Kan du vakna nu?"

  • 11 maj 2017 |

Angelica Ekengren volontar Suicide Zero pa Boras Pride
Angelica Ekengren sätter ord på saknaden efter en älskad som tagit sitt liv.
I dag använder hon sina erfarenheter för att bland annat förebygga självmord.


Jag vaknar av att något stör min sömn.
Vad var det där? En signal, en vibration.
Jag sträcker mig efter min telefon.
Fem missade samtal. Magen knyter sig.
Herregud vad har hänt. Vad är klockan?
Klockan är strax efter 05 på morgonen.

Jag ringer upp senaste numret. Hör min pojkvän jämte mig i sängen fråga vad jag håller på med.
En röst på andra sidan telefonen svarar.
Jag hör gråten, sorgen, tomheten.
“Jag är så ledsen Angelica. Förlåt. Men Magnus är död. Jag är så ledsen.”
Jag hör hur rösten ursäktar. Förlåt, ledsen, död, Magnus.

Orden ekar i mitt huvud. Jag är som förstenad.
“Magnus tog sitt liv inatt. Vi är i Svaneholm här.”
Jag ber att få återkomma. Jag måste andas.
Kan jag andas? Hur andas en? Hur pratar jag? Vems arm är det där?
Min pojkvän ser på mig, frågande.
Tårarna rinner när jag klämmer fram. “He is dead.”

Jag går ur bilen. Förvirrad.
Inser att jag är på fel plats. Får gå runt sjukhuset för att komma till avskedsrummet.
Öppnar den tunga dörren och möts av bekanta ansikten.
Alla med sorg i blicken. Alla med krossade hjärtan.

Jag ser honom.
Han ligger där. Sovandes. Men egentligen inte.
Han är kall. Jag tar hans hand. Smeker hans fingrar. Drar mina fingrar över hans tatueringar. Tittar på hans ansikte.
Jag klappar hans kind. Jag är tom. Men samtidigt full. Full av smärta. Full av kärlek.
Kan du vakna nu? Tänker jag.
Mina tårar tränger inte fram. Jag är helt apatisk.
Jag kysser hans panna. Hans kind.
“Jag älskar dig”
Hur är det möjligt? Vad gör vi här i ett kallt rum på sjukhuset?
“Ditt pucko, det här var väl inte smart. Varför lämnar du oss?”
Jag önskar så hårt att han kunde svara. Att han kunde återfå livet.
Men han är borta..
Min kärlek.
Mannen som gav mig liv.
Mannen som jag älskar.
Mannen som blev far till våra barn.

_________________________________________

Jag biter mig i läppen när jag kliver ur bilen på Göta.
Jag tar upp min telefon och skickar ett sms att jag är utanför, jag behöver få min pojkvän att komma ner och möta mig innan jag går upp till barnen.
Han kommer ner och jag känner hur tårarna trycker på och sakta rinner ner för mina kinder.
Han kramar om mig och tittar på mig…”Are you ok?”
“Yes, let’s go up.” svarar jag och vi går upp för trapporna.

Det är dags.
Kompisarna börjar dyka upp. Zion är förväntansfull. Äntligen skall han få ha sitt 7-års kalas.
Och det vankas ju skattjakt.
Jag biter mig i läppen när Anna, en av mina närmsta vänner, kommer fram och ger mig en stor kram.
“Jag är ok.” säger jag snabbt och andas djupt. Hon tittar på mig och jag ser hennes kärlek.
Zion öppnar sina paket. Överlycklig över att hans kompisar är där för att fira honom.
Vi vuxna står och fixar med fika och grillen. Vi småpratar.
Jag känner hur hela min själ bränner. Jag vill lägga mig ner på marken och bara tyna bort. Skrika.
Det gör så ont.
Barnen kommer springandes, en har hittat sin skatt under en sten i närheten, en annan hittade sin skatt i ett träd.
“Vi kör inte nudda marken parken!!!”
Barnen rusar iväg till hinderbanan.

Vi sitter i bilen hem.
Min pojkvän håller min hand.
Barnen är fulla av skratt och glädje.
De pratar om skatterna de hittade och om presenterna Zion fått.
Vi åker hem.

Om några timmar skall jag rasera mina barns värld.
Jag ska sticka ett svärd i deras hjärtan och få dem att gråta.

Vi sitter i soffan.
Jag har Zion på min vänstra sida och Bobbo på min högra.
Min pojkvän sitter i soffan med oss.

“Jag måste berätta något för er” säger jag och tar ett djupt andetag.
“Pappa finns inte mera. Han är död.”
Barnen tittar på mig och skrattar. De tror att jag skojar.
Jag känner hur mina ögon fylls med tårar.
Zion lägger sitt huvud i mitt knä. Han känns tung. Han är tyst.
Bobbo lutar sig mot mig och kramar mig.
Jag har precis krossat mina barns hjärtan.

------------------------------------------------------------------------------------

Jag stirrar framför mig.
Kyrkan är fylld av människor.
Människor jag känner. Människor jag inte träffat förut.
Jag sitter på första raden tillsammans med mina barn, min pojkvän och min och Magnus gemensam vän Elin.

Bobbo knackar på kistan och säger “Hej då pappa”

Det är dax att bära ut kistan till bilen.
Nästan hela sällskapet har lämnat kyrkan.
Magnus släkt har valt att gå in i församlingshemmet för att fika. De vill inte följa med och se kistan sänkas ner.
Nikos, Jonas, Lennart, Pontus, Joacim och en man från begravningsbyrån går fram till kistan.
Jag och barnen står och tittar på.
Mina tårar rinner.
När de går förbi oss väljer Bobbo att gå med dem. Han håller sina små 5-årings händer under sin pappas kista och hjälper männen att bära honom till bilen.

Min 5-åring väljer att själv ta sin pappa till sista vilan. Ingen har sagt att han ska gå där vid kistan.
Han går själv fram och hjälper till att få ur kistan ur bilen och går med sina små händer under kistan hela vägen fram till det hål som ska bli hans pappas grav.

Läs mer ...

Hennes kusin tog sitt liv – nu skänker hon pengar till Suicide Zero

  • 27 april 2017 |

Lina
"Inget gott kommer av att man är tyst" säger Lina Nilsson som sålt fotografier till förmån för Suicide Zero.

17-åriga Lina Nilssons kusin tog sitt liv år 2014. En händelse som starkt påverkade Lina. Självmord är en ofattbar tragedi men för att ändå skapa någon mening med kusinens död så har Lina Nilsson i skolan startat ett företag med inriktning på fotografi. Intäkterna från fotoförsäljningen skänker hon till Suicide Zero.
– Nu hoppas jag att min insats kan bidra till att någon annan kanske slipper få beskedet att någon tagit sitt liv.

Berätta om ditt skolprojekt.
– Jag har under läsåret drivet ett UF-företag (Ung företagsamhet) med inriktning på fotografi. Jag har sålt både färdiga bilder och andra produkter. Mitt mål var att samla in pengar till Suicide Zero.

Hur har det gått?
– Det har gått bra. Jag har sålt för cirka 2000 kr och i slutet av maj, när företaget stängs ner, ska jag överlämna pengarna.

ros
En av bilderna som Lina säljer.

Hur kommer det sig att du vill stötta Suicide Zero?
– Jag förlorade min kusin för tre år sedan när hon tog sitt liv. Det har varit svårt för mig att prata om psykisk ohälsa och självmord och jag vet att Suicide Zero vill att fler ska våga prata om det. Jag hoppas att mitt projekt kan inspirera andra till att våga prata om det och samtidigt samla in pengar till ert arbete.

Hur har du lyft detta i skolan?
– Vi har gjort presentationer för delar av skolan. Ser andra att jag vågar prata om min kusins självmord så kanske fler också vågar prata om psykisk ohälsa och hur många mår.
– Jag har också pratat på engelska inför en tävling, om min kusins självmord. Hur självmord påverkar, vad det innebär, statistik och annat.

Vad har du fått för reaktioner?
– Allt tycker det är jättebra initiativ. Det går till en bra sak.

äpplen

Uppfattar du att omgivningen rädd för att prata om psykisk ohälsa?
– Ja och jag förstår att många tycker det är jobbigt men man måste göra det. Det man bör förstå är att det blir enklare när man vågar.

Vad kan du tipsa personer i din omgivning om hur de kan tänka?
– Våga fråga om vad som hänt. Hur det känns. Vad psykisk ohälsa innebär. Stå inte bara tyst bredvid utan våga prata. Inget bra kommer av att man är tyst.

Vad har du lärt dig av ditt arbete?
– Jag har lärt mig om att driva företag och också om att våga prata mer om psykisk ohälsa. Det är värdefullt för framtiden.

Vad säger din familj om ditt arbete?
– De tycker att det har varit bra och att pengarna går till ett viktigt ändamål. Vi tycker alla att det är lite jobbigt men vi har pratat mer med varandra än tidigare. På något sätt har det blivit lättare. Innan var psykisk ohälsa något man gärna undvek.
– Hade min kusin inte tagit sitt liv så hade jag inte fokuserat på att skänka pengarna till att Suicide Zero så att fler självmord kan förebyggas. Nu hoppas jag att min insats kan bidra till att någon annan kanske slipper få beskedet att någon tagit sitt liv.

Suicide Zeros generalsekreterare Alfred Skogberg är djupt tacksam över Lina Nilssons fina gärning.
– Ett stort tack till dig Lina för din vilja att förebygga självmord och för att du stödjer vårt arbete. Självmord är ofattbara tragedier men när vi är många som gör vad vi kan så kan vi också förebygga många dödsfall. När många gör något blir resultatet stort, säger Alfred Skogberg.

Här finns fler av Linas foton till salu
https://www.facebook.com/Colors-For-Life-UF-1183269665066969/?rc=p 

Läs mer ...

Om oss

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden.
Vi vill med den ideella organisationens kraft

  • öka kunskapen och bilda opinion kring samhällsproblemet suicid.
  • lyfta fram nytänkande och konkreta
    lösningar för att rädda liv
  • minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

My newsdesk - Suicide Zero
Så gör vi skillnad

Ge en gåva

90konto

swisha suicidezero

sms

Kontakt

Kontakta oss

Suicide Zero,
    Travbanan 57, 147 34 Tumba